”…kära väninnan flyger upp och radar upp kycklinglår ur kylen, dem hon
skulle haft i sin egen lunchlåda nästa dag…”

[Ur nummer: 11/2009] Mambo är ett begrepp som far omkring. Jag minns det vagt från lektionerna i modern sällskapsdans när jag var typ tolv. Billig hårspray, skränig musik, hasande fötter. Stora speglar där man kunde studera sig själv som panelhöna. Ibland när jag tröttnade på att titta hasade jag runt lite med en stor tjockis som hette Anita. Jag fick i alla fall vara dam. Hon herrade sig igenom hela dansskolan. Undrar hur det gick för henne sen. Om hon tjänade något på att tidigt lära sig föra.
Mambo var bortom vår förmåga, vi
tittade på när läraren visade och höll oss till foxtrot, med enkelsväng. Men det lär vara en dans med kubanskt
ursprung och betyder kvinnlig präst
inom haitisk voodo.

Nej, jag vet, det är inte den mambon som avses i dagsdebatten. Den handlar om unga vuxna som i brist på jobb och billiga bostäder måste bo hemma hos mamma. Men likheter finns förstås. Komplicerade turer, svårföljda rytmer, särskilt om man inte är riktigt samdansad med partnern. Kopplingen till kvinnlig överhöghet solklar, behovet av att åkalla andar minns jag tydligt från en sejour som återflyttad till föräldrar i vuxen ålder. Jag var vissa dagar benägen inte bara till djur?offer. Och det skulle inte alls förvånat mig om vi hittat en sönderstucken voodo-docka snarlik mig bland moderns efterlämnade tillhörigheter. Och riktigt långa vassa nålar. En för varje oförrätt och besvikelse, två för alla glömda lampor och olämpliga nattsudd.
Det varade bara i några månader, sedan fick jag en andrahandslägenhet, spände fast några gamla skåp på en kompis biltak och ägnade nästa tre år åt att strunta i att släcka glödlampor men däremot plocka hem de mest olämpliga nattsudd, ofta i kombination.

Felet var förstås att jag som många andra mambor kom tillbaka. Hade hunnit testat på det fria livet ett tag. Det kan räcka med några veckor där utanför så är det kört. För alla parter. Det är ju liksom det man förberett sig för i några år och backlashen blir så uppenbar vid en återflytt.
Kära väninnan däremot, hon reagerar inte när sonen 22 som aldrig haft en tanke på att flytta hemifrån innan bröllopsnatten, om ens då, slänger träningsbagen innanför dörren och uppfordrande frågar om det finns nåt mellis. (Inte
mellanöl alltså utan mål, sånt som serveras på dagis klockan tre.)
Jo, visst reagerar hon, hon flyger upp och radar upp kycklinglår ur kylen, dem som hon skulle haft i sin egen lunchlåda nästa dag. Själv glömde jag allt sånt redan när mina flickor satt på flygbussen. Men jag ansvarar inte för hur jag skulle reagera om någon av dem flyttade hem. Kanske kräva gemensam sittning framför Körslaget, kliva in i deras rum och plocka smutstvätt vid de mest uppenbart olämpliga tillfällena. (”Oj, vilka jättestora fötter som sticker ut där!”)
Näpp, det är bättre de bor kvar. Hade grannar i min barndom, tre syskon som blivit kvar som papbo hos en le gubbe. De jobbade och slet, han domderade, fick maten serverad, sin gamla häst omskött. Så länge han levde. Bra grejer. Men möjligtvis skillnad. Om Gubben varit mamma så hade hon nog både fått fixa käket och rykta hästen själv. Så länge hon levde. Kanske hade de blivit gifta också, barnen.
En annan variant jag noterat bland vuxna singeldamer är sysbo. Det är ingen enklare dans för artrosknän utan systrar som flyttar ihop på äldre dagar för att ”behålla sin standard”. Jisses. Vad folk kan hitta på. Standard? Riskera få syrrans barn som mambor på halsen!