[Ur nummer: 12/2009] I dag hade jag förmånen att få lyssna till ett föredrag om arbetarrörelsens historia och hur vi genom den har byggt upp det här landet. Att höra någon berätta om decemberkompromissen 1906, storstrejken 1909 och Saltsjöbadsavtalet 1938 kanske inte låter så intressant, såvida inte den som berättar om det gör det intressant. Nu var det lyckligtvis så att den som höll föredraget gjorde det på ett mycket underhållande sätt och det som slog mig var följande: Vi för samma kamp i dag som då!
Storstrejken 1909 handlade om att företagen i en tid av kris ville att vi arbetare skulle sänka våra löner och försämra våra villkor inför hot om att företagen skulle lägga verksamheten utomlands.
Den svenska industrin överlevde den konflikten men hundra år senare så återkommer samma argument igen.
Svensk industri vill sänka löner och försämra villkor för att inte flytta verksamhet utomlands. Till och med inom vår del av industrin som inte drabbats av finanskrisen vill man att vi ska hålla igen i våra lönekrav.
Det förslag från arbetsgivarna om ett nollavtal som valsat runt i medierna är inget mindre än ett hundra år gammalt eko. 1909 tog fackföreningarna strid för sina avtal, detsamma kommer vi att göra nu hundra år senare. Vi har hört argumenten förr!

Det intressanta med att läsa om vår historia är att man får perspektiv på saker och ting. Det var ju så att Sverige i början på 1900-talet fick hjälp mot svält av länder som vi i dag menar tillhör utvecklingsländerna. Under samma period så var det fler som flyttade ifrån Sverige än som flyttade hit, och så var det ända fram till och med 1930-talet. För?utom att vi var ett fattigt land, och att folk emigrerade på grund av det, så var det många som blev tvungna att flytta eftersom dom blev svartlistade hos företaget för att dom medverkat i strejker, eller varit delaktiga i att driva de fattiga arbetarnas frågor.

Det är onekligen så att väldigt många har tagit sitt pick och pack och flyttat ifrån Sverige under historiens gång. Det för en osökt in på situationen i Vellinge där invånarna får panik för att ett antal ensamma flyktingbarn ska ges husrum i kommunen. Därför är det beklämmande att de som tillhör den grupp av svenskar som har det allra bäst är så ointresserade av att hjälpa människor i nöd. Med historien i backspegeln vore det intressant att ta reda på hur alla utflyttade svenskar togs emot i de länder som de sökte skydd och uppehälle i. Men det tar vi en annan gång!

När det gäller situationen i Vellinge så hörde jag en äldre dam uttala sig om att den kulturen som de här barnen representerade inte fungerade i deras område, och hon fick medhåll av pöbeln runtomkring.

Då skulle jag vilja skicka en passning till de i Vellinge kommun som är av samma åsikt: Ni är inte välkomna i min kommun Malmö eftersom jag inte kan eller vill förlika mig med er kultur. Jag är trött på att ni kommer hit och utnyttjar min kommun, fixa jobb och skola till er själva därhemma istället.