[Ur nummer: 12/2009] Nu är det dags att skriva historia. Det handlar om klimattoppmötet i Köpenhamn den 7-18 december. På plats kommer att finnas 15000 delegater från 192 länder och över 60 statschefer, bland andra USAs Barack Obama.
Det de ska enas om är hur den globala uppvärmningen ska bromsas. Den gör sig ständigt påmind genom torka såväl som översvämningar, höjd havsyta, blekta korallrev, minskad utbredning av havsis samt minskade snötäcken och glaciärer.
Huvudfrågan under toppmötet är hur mycket utsläppen av så kallade växthusgaser ska minskas. En viktig punkt är finansieringen av åtgärderna och då framför allt hur det ekonomiska stödet från de rika till de fattiga länderna ske se ut.
Det är mycket som ska ner på pränt i det globala klimatavtal som ska ersätta Kyotoprotokollet som löper ut 2012. Länge fanns stora förhoppningar om att ett bindande avtal för perioden 2012-2020 skulle kunna slutas på toppmötet i Köpenhamn. Ju närmare vi kommer, desto mer osäkert verkar det.

Helt klart krävs ett omfattande internationellt åtagande för att nå de mål som satts upp globalt, framför allt handlar det om en begränsning av den globala temperaturhöjningen till två grader.
Frågan är hur vägen dit ska se ut. Hur uppnår vi en hållbar utveckling? För fackföreningsrörelsen har det varit viktigt att förena klimat- och energipolitik med full sysselsättning och en rättvis fördelning av välfärden. Facket har därför efterlyst en social dimension när klimatfrågan diskuteras.
Något som är centralt i detta sammanhang – men som ofta glöms bort i Sverige – är livsmedelsförsörjningen och allas rätt till mat. Effekterna av klimatförändringarna drabbar många redan fattiga i utvecklingsländerna genom försämrad livsmedelsproduktion, sämre tillgång till vatten och fler hungriga som följd. Då ska man komma ihåg att det redan idag går över en miljard människor utan tillräckligt med mat vilket är helt oacceptabelt.
Det talas mycket om nya gröna jobb, det vill säga nya jobb som skapas inom förnybar energi, återvinning och reningsteknik. Från fackligt håll har man betonat att det också handlar om en strukturomvandling där den gröna omställningen leder till en förlust av jobb inom befintliga näringar. Därför har facket också ställt krav på ”just transition”, det vill säga en rättvis omställning.

Det räcker inte med att bygga upp en separat miljösektor med gröna jobb. Det gäller att göra alla jobb klimat- och resurseffektiva så att de ryms inom ramen för hållbar produktion. Hit hör givetvis jordbruket som står för 14 procent av de svenska utsläppen, hela livsmedelssektorn beräknas stå för 20 procent. Med andra ord är livsmedelsarbetarna i allra högsta grad berörda. En omställning kräver enorma investeringar.

På senare tid har kriserna avlöst varandra. Det gäller att se sambanden, se hur klimatkris, matkris och finanskris hänger samman. Till syvende och sist är det en makt- och fördelningsfråga, mellan fattig och rik, mellan industriländer och utvecklingsländer. Det här är också fackföreningsrörelsens hjärtefrågor. När ett internationellt bindande avtal tecknas är det viktigt att ta hänsyn till sociala frågor så att inte klyftorna ökar och stora befolkningsgrupper börjar tänka nationalistiskt och går emot nödvändiga förändringar.

Fotnot: Inför Köpenhamnsmötet har LO presenterat ett klimatpolitiskt program som heter ”Möt klimatkrisen med investeringar och teknikutveckling”.