[Ur nummer: 12/2009] Boktitel: Blågul Slaktare
Författare: Gunnar Brulin
Förlag: Mat och Makt förlag 2009
”Den första slaktaren var präst och använde sin färdighet till att hedra Gud, som var stor och krävde stora offer, men
inte alla offer var brännoffer, och till påsk och andra högtider gick det att spara kött och sälja på marknaden. Efter ett tag kom prästen på hur han kunde underlätta sitt arbete med några enkla grepp och på det sättet lades grunden till slaktarkonsten.”
Min vän och kollega på Mål & Medel, journalisten Gunnar Brulin, har skrivit Blågul slaktare som är en personligt hållen, poetisk betraktelse över slakteribranschen.
Hans mångåriga erfarenhet från köttindustrin bidrar till flera starka berättelser med verklighetsbakgrund. Någonstans i gränslandet mellan arbetsplatsreportage och närmast andlig skönlitteratur synar han villkoren för branschens aktörer, tvåbenta såväl som fyrbenta. Det är en säregen balansgång mellan å ena sidan det konkreta, som en arbetsplatskonflikt om hur brynjeförkläden ska användas, och å andra sidan det fördolda och drömska, det filosofiska och det bibliska.
Men den funkar. Gång på gång lyckas Gunnar Brulin med hjälp av ett vackert språk och en gnutta självironi att ta oss läsare med sig mellan dessa olika plan utan att vi behöver gå vilse.
Det är viktiga och komplexa etiska dilemman som diskuteras. Mat och makt alltså. Jag håller inte med författaren alla gånger. Han tycks till exempel tendera mot att en återgång till de ”nygamla” slaktmetoderna och att den småskaliga driften är viktiga vägvisare för framtiden. Jag tror att svaren – huvudsakligen – bör sökas i närmast motsatt riktning för att fungera globalt: vi måste utveckla nya metoder och utnyttja stordriftens många fördelar.
Bokens stora styrka är att den ställer fram ett smörgåsbord av svåra moraliska frågor utan att svika vare sig slakt- och charkarbetarna eller slaktdjuren, och utan att skygga för att det faktiskt luktar blod om kött.
Julbordet står dukat.