[Ur nummer: 12/2009] I somras träffade jag en bekant på biblioteket. Han lånade en halvmeter böcker, det var hans veckoranson. Han hade slutat sitta i lunchrummet och snacka skit med arbetskamrater, sa han, istället läste han böcker. Det lät ju imponerande. Men han läste bara deckare. Jag vill inte läsa något som tvingar mig att tänka eller att bli känslomässigt inblandad, sa han. Jag vill inte ha något som engagerar och fastnar. Det ska gå in genom ena örat och ut genom det andra!

Varför ska man då lägga ner tid på att läsa? tänkte jag lite beskt. Eftersom jag tycker att han är en klok människa tyckte jag det han sa var märkligt. Det gav näring åt min misstanke att litteraturen nuförtiden ingenting vill, mer än att vi läsare ska glida igenom den motståndslöst. Vi vill ha tidsfördriv eller verklighetsflykt hellre än att möta oss själva i litteraturens spegel.

Kvalitetsfiktionen är ifrågasatt, skrev Ola Larsmo i DN i somras. Trots att läsandet ökar har den svårt att hävda sig i konkurrens med dokumentära och så kallade verklighetsbaserade berättelser dit många deckare och spänningsromaner kan räknas.
Folk vill i allmänhet läsa något verkligt, gärna baserat på en ”sann historia” där de ”känner igen sig”. Larsmo menar att denna törst efter ”reality” gör oss dummare, om det betyder att vi ratar de fullt ut påhittade berättelserna, eftersom dessa övar oss i verklighetskritik. Läs bra skönlitteratur och ”du ser din vardagliga situation med annan blick – ju skarpare, desto högre kvalitet på fiktionen.”

Jag håller med honom. Bra skönlitteratur hjälper folk att leva, den gagnar självständigt tänkande och är en del av ett demokratiskt grundskydd mot främlingsfientlighet och extremism.

Jag minns några rader ur naziteknokraten Albert Speers dagbok, där han i fängelsecellen för första gången läser romaner och det slår honom att det var en ”främmande konst” för Hitler. Diktatorn uppfattade allt och alla som instrument och litteraturen svarade sämst mot det maktpolitiska syftet. ”Bara att den kan tas emot enbart av enskilda individer måste ha gjort honom misstänksam, dess verkningar är alltid oberäkneliga. Allt kunde styras med regiknep – utom den ensamme läsaren mellan sina fyra väggar.”

En fredagskväll ringde plötsligt killen med
deckaraptiten upp och berättade att han sträckläste min senaste kontrafaktiska roman Jag var en arier. Romanens påhittade nazistiska verklighet hade fått honom att fundera på några detaljer som hade en märklig koppling till hans eget liv. Vi pratade länge om det. Du ville ju inte engagera dig, sa jag spefullt, du läser ju bara deckare.
Visst, sa han, men ibland läser jag annat, nu ska jag läsa allt vad du har skrivit. Det behöver du inte göra, sa jag generat. Jo men det är så jag läser, sa han. Får jag upp ett spår så plöjer jag igenom det.

Också jag fick mig en tankeställare. En läsare kan inte tyglas, läsningen i sig är en olydig och oförutsägbar syssla, kanske oavsett vad – och varför – man läser.