[Ur nummer: 12/2009] I Reinfeldts Sverige blir det allt fler privata företag som tar hand om vård, skola och omsorg. De finansieras med skattepengar som även omvandlas till vinst. Då blir efterfrågan styrande. På människornas behov av vård som inte efterfrågas är det betydligt svårare att göra vinst. Då lämnas den fattige – som inte har råd att efterfråga vård för sina trasiga tänder – därhän.
I Reinfeldts värld växer därför välfärdssamhällets skamfläckar. Skaran som drabbas av långtidssjukdom och arbetslöshet finner att försäkringarna de betalat till under sina liv inte längre täcker det överenskomna.
Premien är lika hög, men villkoren har försämrats. Överskottet försvinner i stora mörka hål, som bl.a. rymmer skattesänkningar till dem som redan har. Med samhällets vetskap tvings därför allt fler att under förödmjukande former göra sig av med egna bostäder och andra tillgångar för att kvalificera sig för socialtjänstens försörjningsstöd. Så ser det ut i Sveriges tysta vrår.
I Reinfeldts rike kan allt fler människor därför berätta att inför sjukdom är vi inte längre lika. Kontraktet bryts, då gäller det att se om sitt eget hus, då tänds egoismen.
I det läget väljer Reinfeldt att sänka skatten ännu ett snäpp, då släcker han humanismens ljus för alla och får egoismen att glöda. Reinfeldt har inte kläm på den lycka som uppstår när alla människors grundläggande behov tillfredsställs, när alla är lika mycket värda. Hans idé saknar sådan kunskap, simpelt sagt håller han på att missa meningen med själva livet och jobben, både för sig själv och alla oss andra.