Det kan mycket väl vara så att ett avtal tecknats när det här numret av Mål & Medel når dig – och det är senast på skärtorsdag den 1 april. Det är nämligen sagt att slutbudet från de opartiska ordförandena, opo, ska komma några dagar före påsk. Om både Livs och Livsmedelsföretagen, Li, säger ja till budet är avtalet i hamn.

[Ur nummer: 04/2010] Parterna borde kunna komma överens. Ingen tjänar på konflikt. För det är vad som väntar om det blir ett nej. Livs har varslat om blockad mot övertid, nyanställning samt ökad bemanning från den 1 april. Livs har också varslat om en utökning av stridsåtgärderna från den 7 april då sju företag med cirka 2000 medlemmar kommer att tas ut i strejk.
Stridsberedskapen är god. Förberedelserna har pågått en längre tid. Det känns också som att denna kamp är väl förankrad bland medlemmarna. Det handlar inte bara om kronor och ören utan om grundläggande villkor som tryggheten på jobbet. Arbetsgivarnas möjlighet att runda företrädesrätten i lagen om anställningsskydd har engagerat många.

För Livs är det oerhört viktigt att det blir en acceptabel lösning på bemanningsfrågan. Inte minst med tanke på det så kallade Marabou-fallet som ska prövas av Arbetsdomstolen. Det är Livs som stämt Kraft Foods för att arbetsgivaren kränkt återanställningsrätten när man hyrt in istället för att återanställa tidigare uppsagda.
Marabou-fallet har väckt starka känslor vilket Mål & Medel berättat om i tidigare nummer. Det är också ett av de största målen i förbundets historia.
Varför har det gått så trögt i denna avtalsrörelse? Det gäller inte bara för Livs utan för samtliga förbund som har avtal som löper ut sista mars? Varför har parterna inte kommit igång och förhandlat som de brukar? De har alla haft god tid på sig. Det gäller överlag. Kraven överlämnades strax före årsskiftet. Helt enligt regelboken.
Det som utmärkt denna avtalsrörelse är centraliseringen på arbetsgivarsidan. Det är Svenskt Näringsliv som blockerat uppgörelser som strider emot vad man kommit överens om centralt.
Frågan är hur det kommer att gå med Industriavtalet? Först var det tjänstemännen som gjorde upp utan att invänta de andra förbunden, sedan Metall den 26 mars. Överenskommelserna har fått kritik både vad gäller lönenivån och lösningen på bemanningsfrågan som Metall sagt ja till. Framför allt att arbetsgivaren får rätt att frångå turordningsreglerna för en tredjedel av de återanställda mot att användandet av bemanningsföretag vid uppsägning begränsas.

Även om det var många år sedan så har jag avtalsrörelsen 1993 ganska färskt i minne. Det var då konservarbetarna strejkade. Läs mer om detta i inledningsreportaget, sidorna 2-5. Livs motpart LAF (Livsmedelsbranschens arbetsgivareförbund) ville driva igenom lokal lönesättning. Om fack och arbetsgivare inte kunde bli eniga om fördelningen lokalt, så skulle arbetsgivaren ha rätt att bestämma enväldigt vem som skulle ha pengarna och hur mycket. Ungefär samma tankar har hörts i årets avtalsrörelse, där arbetsgivarna till att börja med gav ett nollbud och ville att eventuella löneökningar skulle göras upp lokalt.
Det som präglade avtalsrörelsen 1993 var samma dubbla strategi som vi ser nu. Arbetsgivarna kräver lokala löneförhandlingar samtidigt som deras egna förhandlingar är extremt samordnade och toppstyrda. SAFs ledning dikterade villkoren för uppgörelser 1993 på samma sätt som Svenskt Näringsliv gjort i årets avtalsrörelse.
Det går att lära av historien. Nollbud och krav på krisuppgörelser är något som återkommer. Idag är det förmodligen få som känner till att arbetsgivarnas krav på lönesänkningar inom vissa branscher ledde till storkonflikt inom livsmedelsindustrin 1953. Den gången slutade det med att SAF gav upp försöket att splittra och återgick till centrala överläggningar med LO.