Vackra människor har roligare liv, läser jag i en tidning där någon vetenskaplig undersökning refereras.

[Ur nummer: 04/2010] Det låter som ännu en sådan där självklarhet som forskare behöver många års tankemöda för att komma fram till. Visst har man väl en fördel i livet om man ser bra ut, en vacker och snygg person gör folk välvilligt inställda från början. Vilken arbetsgivare väljer inte en vacker arbetssökande framför en alldaglig eller rentav ful, om båda har likvärdiga meriter? Jo, forskningen säger också att de med sköna utseenden tjänar bättre än alldagliga.

En annan undersökning visar att flygpassagerare kände sig bättre bemötta och omhändertagna om personalen var vacker, jämfört med mindre vacker, trots att allt annat var lika. Skönheten är alltid värd att älska men fulheten är det inte, det tyckte redan de gamla grekerna. Och någonstans sitter det inpräntat i oss att vackra människor är gladare, att de lever roligare liv, att de till och med är smartare och har fler vänner för att de är mer sällskapliga. Skönhet är ju populärt och ger sinnlig njutning. Vi tror att skönhet är en egenskap, fast det inte är det.

Men har vackra ett lyckligare liv? Författaren Philip Roth skriver att skönhet kan vara jobbig att bära, eftersom ingen vill se den skönas inre, alla vill fascineras av ytan. Jag tänker på Marilyn Monroe som en symbol för detta tänk. Hon var en skönhetsikon, inget mer, en docka som miljontals människor projicerade sina fantasier på. Greta Garbo gömde och isolerade sig, kanske för att undkomma det dödliga gift som skönhet kan vara.
Min erfarenhet är att vackra är mindre intressanta än de som inte är det. Är det därför som fotomodeller påfallande ofta ser direkt vanliga, nästan provocerande intetsägande ut privat, när de inte går på catwalken? De gör sitt bästa för att ta ner sig själv på jorden, verkar det, folk ska inte tro att de seglat fram på en räkmacka. De vill visa att de har fått intressanta törnar av livet.

Jag har länge velat skriva en roman om fulhet. Dels av egen erfarenhet, men mest för att upprätta det avvikande och fula, för att jag tror att vi måste lära oss att se skönhet på flera ställen och på flera sätt än i den kommersiellt och kulturellt styrda spegeln. Att stämplas som ful är idag så skamligt och förbjudet att det skadar människor för livet. Fula ska helst vara osynliga och tysta. I det dagliga låtsas vi inte om utseendet, fast det bestämmer så mycket i våra liv: vem vi skaffar barn med, vänner och arbete. I alla vardagliga relationer spelar det roll, hur man blir bemött. Hela tiden en bedömning; vacker eller inte, och behandling därefter.

Fult är också vackert! Ned med skönhetsfascismen! Bekämpa skönhetstyranniet! Så lyder några upproriska slagord i min tänkta roman. Det finns mycket pengar att tjäna på oss som tycker att vi inte duger som vi är. Bantingsmetoder, plastikkirurgi, en ständigt växande kosmetikamarknad. För det är ju så.
Rätten att vara ful, glad och lycklig är en frihetsrörelse. Litteraturen står på det fulas sida, eftersom det djupt kända, genomtänkta och uppriktiga, alltid är skönare än det förljugna, skenbara och ytliga.