Deckarbitna norrmän inhandlar i påskatider gärna ”påskekrim” för att förgylla långfredagen. Det sägs att den norska traditionen att frossa i påskdeckare uppstod påsken 1923 då ett bokförlag tog nya grepp.

[Ur nummer: 04/2010] Kriminalromanen Bergenstoget plynderet i natt av blivande poeten och motståndsmannen Nordahl Grieg lanserades i aviserna med feta nyhetsrubriker (många läsare trodde också att tåget verkligen hade rånats).
Som nästan-norrman fyllde jag därför i god tid före påsk bokkassen med deckare av några skrivande kvinnor som saknar en Camilla Läckbergs födgeni och sålunda har passerat mer obemärkt, trots att också två av dessa författares historier utspelas i skärgårdsmiljö.

Anna Rosman har hittills bara gett ut Fyrmästarens dotter (Damm förlag) men har utlovat fler i vindpinad Marstrandsmiljö. Intrigen är snårig, och kanske inte helt trovärdig, men Rosman berättar på ledigt språk med flyt. Läser gärna hennes nästa.

Viveca Stens romaner tilldrar sig i seglarflotta Sandhamn i Stockholms skärgård. Den senaste av tre heter I grunden utan skuld (Forum). Som ren deckare är den intrigmässigt tunn men intressant som sedeskildring. Sten låter händelser under förra seklets första hälft kasta en mörk skugga över sitt här och nu, som är fyrkantigare. Skärper Sten till komplotterna kan det bli bra deckare.

Carin Gerhardsen, som ännu så länge gett ut Pepparkakshuset och Mamma, pappa, barn i sin planerade Hammarbyserie (Pocketförlaget), har inga som helst intrigproblem i sina välformulerade och spännande bladvändare. Gerhardsen ställer dessutom intressanta frågor om skam och skuld utan att skriva läsaren på näsan. Ser fram emot fler.