Sent på kvällen den 30 mars kom parterna inom livsmedelsindustrin överens och samtliga varsel om stridsåtgärder återtogs (blockad mot övertid, nyanställning och ökad bemanning samt strejk vid sju arbetsplatser). Nivåerna i det nya Livsmedelsavtalet motsvarar det andra förbund hittills fått, ett avtal på 22 månader med en lönehöjning på totalt 3,2 procent.

[Ur nummer: 05/2010] Det som striden framför allt kom att handla om var arbetsgivarnas möjlighet att genom bemanningsföretag runda företrädesrätten i lagen om anställningsskydd. Livs vägrade acceptera Metalls konstruktion för att komma till rätta med problemet. Det hade varit mycket svårt att försvara inför de uppsagda medlemmarna på Marabou. Den uppgörelse som nu gjorts försvårar för arbetsgivarna och bör motsvara förväntningarna som medlemmarna har om en trygg anställning.

Resultatet har inte mötts av jubel men inte heller har det hörts någon allvarlig kritik. Arbetsgivarnas nollbud och den ekonomiska kris som drabbat framför allt IF Metall innebar att förhoppningarna inte var allt för högt uppskruvade.
Viss besvikelse har dock skymtat fram när det gäller de varsel som aldrig verkställdes. Det var många som var taggade att gå från ord till handling. Det är bra, för det kommer en ny avtalsrörelse om 22 månader. Och den bästa strejken är den som har full effekt, men inte blir av. Konfliktorganisationen är ordentligt avdammad och upprustad.

Kanske kan årets avtalsrörelse ses som ett genrep inför nästa som förhoppningsvis kan föras på ett mer konstruktivt sätt med direkta förhandlingar mellan Livs och Livsmedelsföretagen och utan inblandning av medlaren, Opo. Även Livsmedelsföretagen måste se längre än till taktiskt fegande och växa in i sin roll och förhandla själv.

För Industriavtalets saga är över sedan Teknikföretagen den 29 april sagt upp det. I och med det finns inget avtal värt namnet då Teknikföretagen är den största arbetsgivarorganisationen inom Industriavtalet. Agerandet har mötts med både förvåning och ilska från de fackliga leden.
När Industriavtalet tecknades 1997 mellan fack och arbetsgivare så förutspåddes att det skulle bli epokgörande. Så blev det också. Detta samarbetsavtal som omfattade cirka 10.000 företag och cirka 800.000 anställda kom att medföra löneökningar och stabilitet på svensk arbetsmarknad. När avtalet firade tioårsjubileum var det under rubriken ”Från röra till reda”.

Teknikarbetsgivarna är nu uttalat kritiska till LO-samordningen som man menar har drivit upp lönerna på industrins bekostnad. Samtidigt har flera LO-förbund i årets avtalsrörelse varit kritiska till Svenskt Näringslivs samordning och centralstyrning. Helt klart har förhandlingarna gått mycket trögt .

Men vad är alternativet? Är det att löpa linan ut och överlåta till Svenskt Näringsliv och LO att förhandla? Eller är det att gå den motsatta vägen och helt decentralisera förhandlingarna ner på företagsnivå eller kanske till och med individnivå? Det senare låter som en återgång till entreprenörernas eländiga 1800-tal. Helt klart kommer det att bli en kraftmätning när parterna på arbetsmarknaden ska hitta nya former för framtidens lönebildning.