[Ur nummer: 05/2010] En intressant undersökning går att läsa på Svenskt Näringslivs hemsida. Det är opinionsanalyschef Markus Uvell som vill besvara frågan varför folk överväger att rösta på Sverigedemoktraterna.
Markus Uvell har funnit att de som kan tänka sig att göra det är som ”folk är mest” och det väcker följdfrågan: Hur är folk när de är som mest? Enligt Uvell är de frustrerade mittenväljare som tycker att det mesta har blivit sämre för dem personligen. Det gäller villan, lägenheten, frun, mannen, katten, hunden, älskaren och älskarinnan. Det gäller jobbet, fritiden, hemorrojderna, toalettbesöken samt torpet i rött med vita knutar och icke att förglömma den konstgjorda gräsmattan framför Ica-butiken i Strängnäs.
”De tycks känna sig nonchalerade, bortglömda och föraktade av etablissemanget. Och de söker uppenbarligen någon att skylla allt detta på. Invandrarna blir för dem den perfekta syndabocken.”
– Finns det inte någon sanning i det? frågar Lusen.
– Gå till dig själv, säger vi. Tycker du så?
– Nej, det gör jag inte, säger Lusen. Det är märkligt. Markus Uvell verkar inte heller tycka så. Det är de andra som tycker så, lite dumma människor, folket helt enkelt. Det tycker så, när det är som mest. Vägen bort från detta folkliga tyckande går i Markus Uvells analys åt ett icke helt oväntat håll. Det är Svenskt Näringslivs dröm om ett Sverige med större skillnader som är lösningen. Där rika får vara rika utan att för den skull få en massa skit slängt på sig.
– Nu hänger vi inte med.
– Det gör inte jag heller, men det är enligt arbetsgivarna Jantelagen som gör att folk kan tänka sig rösta på SD. Felet är tanken att alla ska vara lika varandra. Enligt Svenskt Näringsliv borde vi istället uppmuntra skillnader. Du är som du är och jag är som jag är och det är bra att vi är olika. Du är musikalisk. Jag är fattig. Du är rik. Jag är tondöv.
– Skriver han så, den där Ulven?
– Nej, men han skriver att folket, när det är som mest, drömmer sig tillbaka till en förgången tid, då Sverige var unikt i världen, ett hem för folk som ville vara trygga, och att det är grumliga känslor.
– Ja, det kan väl vara sant, säger vi. Men varför skulle vägen bort från den instängda känslan vara tolerans för ökade skillnader (läs inkomster) . Det är ju inte något som gör att den som är utsatt för konkurrens utifrån blir mer trygg. Det är bara de rika som kan uppskatta sådana skillnader, eftersom de redan har sin trygghet säkrad i ett konto på banken.