Bild:

”Det har ju haft sina sidor
att ha en fackförening som arbets-
givare”

Alla som har ringt till Livs under de senaste åren har en sak gemensamt. De har mött Elisabet ”Bettan” Nenzéns vänliga och korrekta röst i luren.

[Ur nummer: 06/2010] Det är nämligen hon som har talat in det automatiska meddelande som spelas upp innan man kommer fram till en telefonist.
På Livs förbundskontor på Upplandsgatan i centrala Stockholm är ”Bettan” något av spindeln i nätet som förbundsordförandens sekreterare. Hon började sin anställning den 1 juli 1975 och är inne på sin femte förbundsordförande: Åke Berggren (1969-1978), Lage Andréasson (1979-1991), Kjell Varenblad (1991-1996), Åke Södergren (1996-2005) och nu Hans-Olof Nilsson (2005-). Men nu är det dags att gå i pension.
– Det ska bli härligt att få tid till annat än jobbet. De sista åren har jag känt att man knappt orkar med något annat än arbetet, funderar Elisabet.
Hon berättar att hon ser fram emot promenader i naturen, bio och teater, hinna umgås med vänner och läsa böcker. Men hon understryker att hon alltid trivts med sitt arbete.
– Jag säger som så många andra som går i pension, hade jag inte trivts hade jag inte blivit kvar så länge. Det bästa med jobbet är de fina arbetskamrater som jag har haft.

Att vara facket hos facket
Arbetskamraterna avtackade nyligen Elisabet med en överraskningsuppvaktning och flera av hennes tidigare och nuvarande chefer, det vill säga tidigare och nuvarande ledamöter i Livs högsta ledning Arbetsutskottet, intygade hur genuint fästa de är vid ”Bettan” – men de kunde inte låta bli att snudda vid de duster som man haft genom åren. ”Bettan” har nämligen varit fackligt aktiv och under långa perioder har hon fungerat som ordförande i Handelsklubben som organiserar den kontorsanställda personalen på Livs.
– Det har ju haft sina sidor att ha en fackförening som arbetsgivare. Man har känt sig överkörd många gånger. Jag tror det är vanligt att fackföreningsrörelsen har svårt att förhålla sig till arbetsgivarrollen och dessutom har de ju stor erfarenhet av att förhandla så de känner ju till alla knep, konstaterar Elisabet.
Som född och uppvuxen i Stockholm, i ungdomsåren bodde hon på Holländaregatan bara några stenkast från det hus som skulle bli hennes arbetsplats under 35 år, hade Elisabet inte helt lätt att förlika sig med tanken att flytta till Gävle när hennes förra arbetsgivare, Statens institut för byggnadsforskning, skulle utlokaliseras.
Hon började söka jobb och hittade en annons där Livs sökte en sekreterare.
– Det kändes bra när jag kom på anställningsintervjun, men det var inte så att jag direkt kände att jag skulle få jobbet, minns hon.
Men det fick hon. Den första tiden hade hon nytta av sina kunskaper i stenografi, en färdighet som dock försvunnit med åren eftersom hon inte övat på länge.
Den första kongressen som hon var med på minns hon med obehag.
– Det var ett förfärligt liv, med personmotsättningar och tråkigheter, säger hon.
Annars är kongresser något som de flesta inom facket brukar se fram emot, något av ”julafton” för fackföreningsfolk. Elisabet har hunnit vara med som kongressvärdinna på sju kongresser.
För flera av oss som jobbar på Livs har ”Bettan” blivit en del i vardagen även om man haft helt olika arbetsuppgifter. Det är nämligen hon som samlat in pengar och lämnat in V75 för travgänget.
– Förra veckan blev det sex rätt, 45 kronor. Men vi har ju haft en hel del småvinster genom åren, i alla fall så att vi vunnit ihop pengar för att lämna in nästa veckas omgång utan att behöva samla in nya pengar, berättar hon.

Hon är pålitlig, gamla Bettan
”Hon är pålitlig gamla Bettan.” Så sade borgvakten i Disneys Robin Hood innan det gick åt fanders. Även Elisabet har gjort – i alla fall – ett misstag.
Travgänget hade enats om en rad som Elisabet skulle lämna in. Det gjorde hon – men i ett lopp fyllde hon av misstag i en annan häst än vad som var överenskommet. Gissa hur det gick? Hästen gick in och travgänget fick sin högsta vinst på många år. Hon är pålitlig, gamla Bettan.