[Ur nummer: 06/2010] En sen kväll i slutet på mars sluts ett avtal mellan Livs och LI. Inget fel i det, det är till och med ett helt okej avtal i många avseenden. Dock blir det problematiskt för oss som klubbaktiva att komma till jobbet morgonen efter avtalet slutits. Frågorna är hur många som helst. Alla vill veta vad som har hänt. Alla vill veta vad vi vann. Alla vill veta vad vi fick ge efter på. Framför allt vill alla veta vad det var som gjorde att vi inte sa nej och gick ut i den strejk vi hade förberett oss på.
Frågorna är hur många som helst. Där står man. Klubbaktiv. Helt ovetande om att ett avtal slöts sent på kvällen långt efter John Blund varit på besök. Överöst med frågor redan innan man stämplat in 05.15.
Man vet att det är helt onödigt, men man kollar mailen ändå. Där finns ingenting. Ingenting om den slutliga hemställan som man kommit överens om. Trots detta så sitter senare på dagen min motpart och bläddrar i ett häfte. Han berättar att det är den slutliga hemställan. Han frågar vad jag tycker. Vad ska jag svara? Fortfarande är det enda jag vet om avtalet att det är tecknat och att arbetsgivarna inte kan spela schack med mig.
Informationsarbete är viktigt. Inte minst i ett sådant här läge. Alla klubbar, inte minst de som var utplockade i strejkvarslet, borde fått information direkt när avtalet var tecknat. Vad vi vann, vad vi gav, och de stora dragen vad som gäller. Annars står vi där, 05.15, helt utlämnade till en hord av frågor.