”Rätt åt dem som inbillade sig att människan har makten”

Varje år läggs ett nytt ord till våra ordförråd. Det goda man kan säga om de senaste månadernas vanligaste nytillskott är väl att det i alla fall är ett vanligt svenskt sammansatt ord. Inget svengelskt som har med sociala medier eller så att göra.

[Ur nummer: 06/2010] Invändningar man kan ha är att ordet inte alls är nytt. Utan bara har råkat hamna i folkmunnen av olyckliga omständigheter.

Om de nu är helt olyckliga. Min salig fader tillhörde dem som skulle ha råflabbat. Han kanske egentligen var god innerst inne, väldigt långt inne. Men hans attityd mot omvärlden var normalt att skratta åt den när den fick stå där med lång näsa. Till exempel i ett askmoln. ”Rätt åt er!” skulle han sagt.

Nu ska vi inte förledas att tro att fadern var helt emot innovationer. Han tyckte den mekaniska vävstolen var helt ok och framåt 1970-talet accepterade han både elektriskt ljus och telefon i sommarstugan. Det senare för att kunna ringa efter taxi när benen inte riktigt bar honom ända till bussen. (Vilket säger något om inställningen till massbilismen.)

Men flyget kunde han inte riktigt förlika sig med. I själva verket såg han ingen större skillnad mellan de där sput?nikarna han skeptiskt spanade efter mot natthimlen och idén att sätta sig i flygande maskiner bara för att ta sig någonstans för nöjes skull. Han kunde faktiskt få det att låta lika dumt, bara genom ett spefullt knappt synbart leende. (Modern avskydde det där leendet. Hon gillade däremot att flyga.)

Nu ska vi ha i åtanke att när fadern föddes färdades svensken i genomsnitt 23 mil om året. Omräknat till faderns verklighet innebar det en resa till Göteborg, en till Herrestad och en till Lane Ryr. Och hem igen. De senare är platser som ingen behöver känna till om man inte råkar bo i Uddevalla.
När han gick ur tiden knappt 80 år senare reste svensken drygt fyra mil. Om dagen! Bara till och från jobbet! Allra längst reste stockholmarna och norrlänningarna.
Och flyget, det hade liksom bara börjat.
Förundrat skulle han stått där fadern, spejat efter askmolnet, och undrat vad folk gör där uppe egentligen, 300 mil om året. Eller det fattade han väl, att man bara sitter där med fastbelts on, och inte ens får någon gratissprit.
Han skulle ha retat gallfebern på modern, ett under att hon aldrig måste opereras, med frågorna om sol, bad och shopping. Igen och igen.

Och han kunde riktigt elakt ha undrat om vi tyckte att världen verkligen blivit bättre sedan det blev lättare att mötas och gick snabbare att frakta soldater till krigen.

Och han skulle alltså sagt ”rätt åt dem” om dem som fastnade på marken på grund av den där vulkanen. Rätt åt dem som inbillade sig att människan har makten över naturen.
Provocerande kunde man ha frågat honom om han inte var nyfiken någon gång. På att se Malaysias regnskogar innan sista dungen var skövlad för att ge plats åt oljepalmsplantager eller så.
Och han skulle svarat nä, han hade böcker, dom kunde man bläddra i flera gånger.
Och så kunde han mumlat något, en särskilt misantropisk dag, om att det var rätt åt hela mänskligheten dessutom, det där med klimatet.

Man kunde naturligtvis avfärda honom som en gammal tjurig och enröjen gubbe också, som levt ut sin tid för länge sedan. Det ligger naturligtvis en hel del i det.