[Ur nummer: 07/2010] Sommar, sol och semester ger tid att läsa böcker och lyssna på musik, kanske besöka ett museum eller gå på bio. Kulturutbudet är brett men inte alltid tillgängligt för alla. Det är också minst lika viktigt att kunna ta del av kultur som att utöva den. För många inom arbetarrörelsen handlar det om amatörkultur i ordets rätta bemärkelse (den som verkligen brinner för att utöva något). Men för att amatörkulturen ska blomstra behövs den professionella. Det är som sambandet mellan fotboll på elitnivå och fotboll i Korpen.

Med hjälp av en genomtänkt kulturpolitik kan de rödgröna vinna valet. De har redan sagt att kultur kommer att bli en valfråga och någon gång i sommar kommer de att lägga fram en kulturpolitisk valplattform. Det är helt rätt tänkt. Det behövs riktade satsningar på kulturens område. Det är ett område som berör alla, så väl gammal som ung. Kulturen ska finnas för sin egen skull. Det är en sektor som utmärks av hög arbetslöshet trots att det borde vara tvärtom. Det är här som många ungdomar vill jobba. Det är här vi kan få positiv klimatpåverkan, eftersom det ger många nya gröna jobb. Kulturella aktiviteter ger upphov till små koldioxidutsläpp.

Ett par konkreta vallöften har de rödgröna redan gett på kulturens område. Den fria entrén på statliga museer ska återinföras. Samma gäller livstidsgarantier för konstnärer. Avgifterna i kommunala musikskolan ska ses över. De rödgröna har också gjort klart att de vill öka möjligheterna att utöva och ta del av kultur, öka tillgängligheten, minska klyftorna, förbättra villkoren för kulturarbetarna och rikta kultursatsningar mot barn och ungdomar.
Inspirerande är säkert de rödgröna i Norge som lyckades med konststycket att lyfta kulturpolitik till en fråga som fick betydelse för hur människor röstade. Inför valet 2005 lovade de rödgröna i Norge att öronmärka en procent av statens utgifter till kultur. Det gillade väljarna. Och detta kulturlöfte bedöms vara infriat 2014.
Enligt den förre norske kulturministern, Trond Giske, handlar det inte heller om svindlande summor. I SvD konstaterar han att Sverige har haft råd med många miljarder i skattelättnader under den senaste mandatperioden. Kostnaden för den norska kultursatsningen motsvarar en veckas skattelättnader i Sverige.

Det är också intressant att läsa om den forna svenska kulturpolitiken som byggde på den kulturproposition som Olof Palme presenterade 1974. Då var det decentralisering, yttrandefrihet och konstnärlig förnyelse som stod i centrum. Det stod också att kulturpolitiken skulle ”motverka kommersialiseringens negativa verkningar”. I den kulturproposition som den borgerliga regeringen lagt fram under mandatperioden har denna formulering strukits.

Det är logiskt från en borgerlig utgångspunkt, där det har ett egen värde att något utförs av ett företag och går med vinst. Så är det inte inom arbetarrörelsen och inte inom föreningslivet. Här handlar det om ideologisk övertygelse, om kärlek och passion.

Helt klart behöver kultur finansieras både skattevägen och via marknaden. På kulturområdet behövs mer resurser, inte neddragningar. Det behövs också en genomtänkt kultursyn. Det är viktiga värden som står på spel, det handlar om förutsättningarna för en fungerande demokrati!