[Ur nummer: 07/2010] På hundra år har svenskarnas löner ökat tio gånger. De senaste femtio åren har vår totala konsumtion i snitt tredubblats.
Men är vi tre gånger lyckligare idag än då? Frågan kan tyckas banal eller i varje fall omöjlig att besvara.

Ändå borde det vara mer centralt än något annat. Kärnan i mänskliga tillvaron måste lyftas upp som samhällets viktigaste mål: kärlek, gemenskap, solidaritet, harmoni med naturen. Medan politikens ensidiga fokus på tillväxt och konsumtion borde få mer rimliga proportioner och värderas för vad de är – provisoriska redskap för en mera hållbar utveckling.

Kan den moderna lyckoforskningen hjälpa oss till en sådan omprövning? Ja, hävdar den brittiske ekonomen Richard Layard i sin tjocka lunta Happiness. Lessons from a New Science. Han menar att både den moderna hjärnforskningen och nya typer av intervjumetoder gör att vi kan jämföra människors upplevelse av lycka över kultur- och språkbarriärer.
Och då visar det sig, paradoxalt nog, att förvånansvärt få människor anser att de känner sig lyckligare även om de på några decennier blivit ekonomiskt rikare. Richard Layard har granskat resultaten av sådana studier från långt över hundra länder, samlade i en Database of Happiness. När han länkar dem till genomsnittsinkomsten, finner han att lyckan – det subjektivt upplevda välbefinnandet – visserligen växer med stigande lön. Men bara upp till cirka 20000 dollar: därutöver tycks folk inte bli särskilt mycket lyckligare.

Dock kan vi få en illusion av lycka genom att ständigt försöka övertrumfa grannars och vänners lön och materiella status. Den relativa rikedomen blir alltså viktigare än beloppen i sig. Å andra sidan drabbas vi kanske i vår framgång av vännernas missunnsamhet, ett ofta smärtsamt pris att betala. Till detta kommer att vi arbetar på tok för mycket och därigenom minskar vår tid för barn, familj och andra värden. Richard Layard är därför vän av progressiv beskattning – genom höga marginalskatter kan och bör man straffa strebern och påminna honom/henne om var den verkliga lyckan finns!
”Vi har allt, men det är också allt vi har”, utropar den norske vissångaren Ola Paus. Det är ett underfundigt sätt att formulera den välbeställda postmoderna människans belägenhet.

Vi är många som kan skaffa oss alla yttre ting vi önskar. Trots detta är det långtifrån säkert att känslan av harmoni infinner sig. Layard frågar sig vad vi skall med all rikedom till när den ändå inte gör oss lyckligare, utan snarare späder på miljöskulden till Moder Jord. Hans slutsats är att vi kan ställa om till ett ekologiskt hållbart samhälle utan att förlorar något väsentligt; tvärtom skulle det kunna vara var ett lyckobefrämjande gemensamt projekt.

I allt detta finns också ett klassperspektiv som ofta glöms bort: De rika stressar miljön betydligt mer än låginkomsttagare.
Varför syns inte de här frågorna i valrörelsen?