[Ur nummer: 09/2010] Det var Olof Palme som började. Mitt i industrisemestern ställde han sig på ett lastbilsflak i en park utanför ringmuren i Visby, där talade han för att ge folk lite politiska tankar i semestertider. Det var i början på sjuttiotalet och familjen Palme hade sommarstuga på Fårö. Kanske hade han fått ett telefonsamtal från ordföranden i den lokala arbetarkommunen som tänkte att nu när vi har partiledaren här på Gotland, varför inte utnyttja det. Palme är ju en bra talare.
Hur många lyssnade när Palme stod där på flaket i Almedalen och talade om socialdemokratin och framtiden? Femtio? Hundra? Nu har Palmes lilla semesterknäck vuxit rejält och det sägs att Visbyborna flyr staden när den plötsligt ökas med 9000 besökare under den så kallade politikerveckan. Och de som inte flyr jobbar säkert, för det ger klirr i kassan för alla som servar evenemanget och som lever på turisternas behov denna högsommarvecka.

Alla riksdagens partiledare håller numera tal från scenen i parken. Lastbilsflakens tid är förbi. I år var första kvällen vikt åt moderaternas Fredrik Reinfeldt som talade inför en månghövdad skara, 4000 var uppskattningen. Det var trångt i parken, jag vet, för jag och Bea var där. Nästa kväll hörde vi Lars Ohly tala till 2300. Mona Sahlin drog hela 4300 entusiastiska åhörare. De särskilt hängivna satt på en liten parkett nära scenen.
Vi hyrde ett litet hus i Visby, delvis för att uppleva detta spektakel på plats, som man annars bara ser på tv. Vi ville höra Sveriges toppolitiker sätta ribban inför valet i september. Fredrik visade upp en ny stil, han vill bli en ny Per Albin, men lät mest som en låtsas-folklig ståuppare. Mona talade socialdemokratisk ideologi och visade att hon blir en utmärkt statsminister, men nämnde aldrig ordet arbetarklass. Lars vågade tänka utopiskt, men blundade för finansieringen.
Och kultur? Mona och Lars nämnde ordet kultur, men ingen kunde referera till en endaste kultur?upplevelse, en bok, en film, eller en teaterpjäs. Det tror jag nog att Palme hade gjort från sitt lastbilsflak. Han tog ofta in världslitteraturen i sina tal och brukade citera många samtida svenska författare. Han hade ett levande kulturintresse för att inte hamna i ordlöshet.

Kritikerna tycker att Almedalen förvandlats till just detta – ordlöshet – ett med skattepengar betalat mark?nads?gyckel för allehanda konsulter, PR-firmor och mediafolk. Arrangörslistan upptar politiska och fackliga organisationer, men också tusentals opinionsbildare som vill visa upp sig och ”sälja sitt budskap”, från Kamratposten till Södertälje kommun och Svenska Kyrkan. Det är mycket ord, men få budskap når fram.

Är detta då bortkastat? Mitt intryck är att Almedalsveckan är så mycket mer än politiska utspel och partymingel för eliten. Det är ungefär som en bokmässa, fast större. Allt är dessutom gratis. Varje morgon satt Bea och jag över en tjock tidning och prickade för några programpunkter som intresserade oss. Debatter, seminarier, talare, budskap, hela tiden och överallt. Det roligaste var ändå att ge sig ut på stan och råka hamna där man hamnade, att bara titta och lyssna på demokratin och yttrandefriheten ”in motion”.