[Ur nummer: 09/2010] Jag blev väldigt inspirerad av ett ”kvartssamtal” på det lokala gymmet. Mats Åkesson som tävlar på veteransidan för Björnstorps IF talade med mig om löpning. Jag hatade att springa. Den erfarenhet jag har haft från löpning är via handbollen, och handboll var jag så där duktig på så det var varken mer eller mindre intressant.
Jag ställde ivrigt frågor till Mats om löpning. Och vad man skulle tänka på och hur man borde lägga upp sin träning. Vänlig som han är så svarade han på mina frågor. Det jag inte visste då var att det här skulle bli startskottet för en så pass stor del av min vardag att passionen för det sprutade ur öronen på mig ett par månader senare. Och jag anade inte att det här var en sport jag skulle bli bra på.

I juni 2009 skämtade jag om att springa ”det jävla Broloppet” men för att kunna göra det så var jag tvungen att gå ner i vikt. Jag vägde då 104 kg. Jag var otränad efter ett långt uppehåll från all sorts träning och jag kände att min kropp inte ville fungera så som jag ville att den skulle fungera. Jag kände mig ofta trött och jag saknade ork efter väldigt enkla saker som till exempel att springa tre trappor upp i ett hyreshus. Jag funderade starkt över mina matvanor.

Så, den 1 juli 2009 började jag träna på det lokala gymmet. Under tre månaders tid gick jag på spinning fyra gånger i veckan. Spinning hade jag spenderat mycket tid åt innan och det var något som jag visste att jag orkade med. Jag hade ett tydligt mål framför mig. Den 31 december skulle jag väga 84 kg. Spinningen blev fort en stor del av vardagen. Och jag blev än mer inspirerad av min vän Emelie som då och då i mån av tid följde med på ett och annat pass. Någon gång i oktober 2009 så hade jag ”kvartssamtalet” med Mats. Där och då bestämde jag mig för att börja springa.
Jag började väldigt lugnt. Det var till en början två pass löpning i små mängder och två pass spinning. Kilona rasade och jag började se resultatet av min träning. Min garderob kändes som om det tillhörde en främling och jag började inhandla nya kläder. Under vintern så hamnade spinningen mer och mer i skymundan för löpningen. Den 1 december vägde jag 84 kg. Eftersom det i december hade gått en och en halv månad i löpningens tecken så ökade jag mängden. Jag gick upp till att träna fem dagar i veckan och löpningen varvades med styrketräningen. Med hjälp och stöd av coachen så kämpade jag på.

Det jag en gång hatade att göra hade jag börjat älska. Jag bokstavligt talat andades löpning. Och för varje dag som gick så orkade jag mer. Jag började lägga in intervaller i min träning för att orka än mer och bli än bättre på löpning. Det talades om backträning, terränglopp och halvmaror.

Efter cirka fem månader av löpträning så låg jag i träning sex dagar i veckan. Och inför min första tävling i Sölvesborg så skulle jag få en sorts kvitto på hur träningen hade påverkat mig. Jag var tyvärr sjuk den veckan tävlingen hölls men jag gav mig fan på att springa ändå. En förkylning skulle inte hindra mig. 12,6 km skulle avverkas och med hjälp av coachen hade jag redan innan sagt att jag ville klara det under 58 minuter. Med en förkyld kropp startade jag och kom i mål på en respektabel 14 plats i klassen. Jag fick tiden 56 minuter och 40 sekunder. Efter det har det gått bättre och bättre på tävlingar och träningen har skänkt mig en enorm glädje.

Det finns inget recept på framgång. Och talang kommer man bara så pass långt på, en vacker dag tar även den slut. Däremot om man har viljan och hjärta med sig så klarar man av allt som man ställs inför. Jag är fast övertygad om att varje människa är kapabel att uträtta underverk. Alla kan, det enda man behöver är vilja och hjärta. Kämpa varje dag för det man tror på och le mot varje dag som gryr.
Mitt namn är Senad Suhonjic och jag är en Löpare. Jag springer för att inspirera, motivera och engagera. Jag springer för att det skänker mig glädje och för att det gör mig gott. Men framförallt springer jag för att visa att man kan klara av allt man ställs inför.