[Ur nummer: 09/2010] Mörkret drar ihop sig allt tätare, dygnstemperaturen sjunker stadigt, i norr har väl bladen gulnat i flera veckor redan. Och man undrar lite stillsamt: Är det över nu, för den här gången? Var det absolut sista gången i lördags?
Nej nej, inte själva sommaren. Den kan hitta på nya framstötar, vilken dag som helst. Brittsommar, med sol och värme runt Birgittadagen den 7 oktober, var ett välkänt fenomen långt innan klimatförändringarna började. Risken är väl att vi snart börjar prata om Gustaf Adolf-sommar också. En hel månad senare.

Och då finns det anledning till oro. För att säsongen drar ut på tiden ännu mer. Den säsong då doften av grillolja och svett kött ligger som en filt över stad och land och den lätta röken från tiotusentals små och stora eldhärdar stiger mot den redan hårt ansatta atmosfären. Och travarna av uttjänta engångsgrillar flockas i parker, på campingar och längs stränder som monument över en av samtidens märkligaste mattrender.
”Kom hem till oss på middag! Vi ska bjuda på några skivor illa tillagat kött av sämsta kvalitet!”

Nähä, såna inbjudningar får man ju aldrig. Skulle allt se ut det! Men det är ju i princip vad det innebär, för det mesta. De där glada tillropen om grillning. I bästa fall sitter man utomhus en lag?om ljum sommarkväll, grillen står nära bordet och sköts av en person som har visst hum om både glödande kol, urval och hantering av livsmedel. Bitarna som läggs på tallrikarna kan vara riktigt varma, välkryddade och möra.
I sämsta fall är kvällen inte så ljum. Gästerna sitter inomhus eller huttrar på en veranda. Längst bort i trädgården står en ensam man och eldar färdigmarinerad polsk karré i storpack från lågprisbutiken. I omgångar. Det goda man kan säga är att han tagit av plasten först. Det mindre goda att när han äntligen kommer kutande i dugg?regnet med den ömsom brandskadade ömsom halvråa köttraven är den lika kall som kvällsbrisen. Och styv. Engångsbesticken far omkring som snatterpinnar runt bordet. Stora mängder rödtjut går åt för att pressa ned de torra tuggorna genom strupen och dämpa smaken av sot, rå gris och kemikalier.

Vid en av dessa tillställningar hade den Ensamme Mannen inte ens en trädgård att hållas i. Han satt på en bakgård med en liten engångsgrill bredvid sig. Fem trappor upp, utan hiss, satt gästerna och väntade, tömde första boxen, åt upp salladen, gick loss på tzatzikin. Till slut kom nån på att kolla om Mannen möjligtvis blivit utelåst. Det hade han. Utan mobil. Köttet blev riktigt hyggligt när det stektes upp i panna på spisen. Ensamme Mannen tog sig en macka och öppnade en box till.

Det där att det är Män som nästan regelmässigt hanterar grillarna är ett uttjatat ämne. Jag har inget att tillföra. Utom att det förstås är något gott att även herrar som normalt sällan tar del av hushållssysslor plötsligt ger sig hän en uppgift med både allvar och entusiasm.
Är det flera herrar på samma tillställning kan det skapas en särskild gemytlig samvaro kring kolhettan. Man anar nästan bastustämning. Eldens gud i asatron var för resten den mäktige Heimdall. Det finns alltså manliga förebilder.

Personligen tycker jag det är tveksamt om jämlikhetsaspekten verkligen ger de brända grisslamsorna legitimitet. Personligen hoppas jag på snabba åtgärder mot klimatförändringarna.
Gå och rösta den 19 september.
De rödgröna har en klimatpolitik som vill hindra grillsäsongen att breda ut sig över året!