[Ur nummer: 10/2010] I arbetarerörelsens källare finns ett arkiv som Lusen uppsöker, när verkligheten blir allt för påträngande. Dagarna efter valet föredrar han att vistas där nere bland
dammråttor och gamla lägg som han slår i och han tänker att det var mycket bättre förr, människor var tryggare och lugnare och mycket klokare i backspegeln.
– Det är synd att alla bara går och dör, mumlar han.

Han tycker att det är en trevlig plats. Man blir glad av att sitta där under den svängande glödlampan och känna lukten av gamla lägg från fornstora dagar. Det finns inte några gamla nazistuniform med soldyrkande armbindel som man behöver vädra och man behöver inte följa med strömmen och inte vifta på svansen, för man vet ju, alla vi vet hur det slutade den gången på 1930-talet. Nej, han avhåller sig från sådan bratvurst och sauerkraut, vägrar bestämt att sjunga med i allsången på Skansen och avstår från att resa den blomsterprydda midsommarstången. Han föredrar att sitta där för sig själv under glödlampan och lukta på de gamla läggen. Han är ju själv ett oförargligt kryp, den lilla lusen.

I källaren slår han på datorn och går in på Youtube och lyssnar på Olofs Palmes tal från valrörelsen 1982 – ”Därför är jag demokratisk socialist”. Varför är talet så bra? Palme formulerar sig i stunden, han är närvarande till hundra procent, och njuter till hundra procent av att finna orden för sin personliga övertygelse.
Det är samma med Göran Persson i regeringsförklaringen den 18 september 2001: ”Fru talman! Sveriges utveckling ska inte bara vara ekonomiskt och socialt hållbar. Vi måste bygga ett ekologiskt uthålligt samhälle. Tillväxt som skapas med metoder som undergräver mänsklig hälsa och livskvalitet, som ödelägger miljön eller utarmar naturtillgångar är i grunden inte tillväxt – de långsiktiga, mänskliga, ekologiska och sociala kostnaderna överstiger de kortsiktiga ekonomiska vinsterna.”
– Det är en bra öppning, tänker Lusen. Det är jäkligt bra. Men vart tog den politiken vägen?

På valnatten den 19 september 2010 talar Mona Sahlin till de egna valarbetarna och hon gör det utan att tveka och utan den där plågsamma långsamheten. Det känns i hela kroppen, hon finner orden.
– Nederlaget känns så onödigt, tänker Lusen.