[Ur nummer: 10/2010] Har ni hört någon partiledare tala om den svenska hagens framtid? Om det öppna landskapet som växer igen därför att det finns för få betesdjur – vilket i sin tur beror på att vi äter för lite svenskt nötkött och väldigt lite svenskt får och lamm?
Nej, den frågan föll helt bort ur valrörelsen. Men tre dagar före valet fick jag och många andra tala naturvård på en konferens i Linköping. Och jag hade önskat att Reinfeldt och Mona och de andra varit där då.
Det äldre bondelandskapet, med blommor, fåglar och surrande bin är nämligen också en del av välfärden, av vårt välbefinnande. Det speglar dessutom Sveriges ekonomiska och kulturella historia; slåtterängen och naturbetesmarken, ”hagen”, var ju själva basen i folkhushållet under mer än tusen år, långt in på 1900-talet.

Idag finns endast rester kvar av dessa mödans marker som för oss nutida bjuder på så mycket skönhet och möjligheter till rekreation och upplevelser. Här och var längs vägarna ser vi dem, med bamsiga ekar eller vitstammiga björkar. De lockar oss att stanna bilen, kliva ur och dricka vårt kaffe där i gräset till ackompanjemang av bofinkens smattrande drillar.

I Sverige har vi för närvarande drygt 400000 hektar av sådan naturbetesmark som betas av kor, kalvar, får och hästar. Tack vare denna årliga hävd är floran här så yppig; genom mular och klövar hålls buskar och sly borta. För bonden är det dock mindre lönsamt att ha djuren här i stället för på en fet klövervall. Därför får han/hon en naturvårdslön på några tusenlappar per hektar för jobbet, pengar som betalas av EU och Sverige gemensamt.
Riksdagen har satt upp målet att alla våra ängs- och betesmarker skall skötas så att de bevarar sina ekologiska värden. Det är en viktig ambition eftersom detta är Sveriges artrikaste miljöer, med hälften av alla örter, ormbunkar och fräkenväxter, en femtedel av våra häckande fågelarter, 35 däggdjur, 70 dagfjärilar och nästan alla grodarter.

Målet är alltså bra – men kan vi nå det? Problemet är ju att betesdjuren blir allt färre. På fem år har antalet mjölkkor minskat från 400000 till 350000. Nötkreatur som hålls för köttproduktion har på samma tid gått ner med 10 procent. Vi har även trehundra tusen hästar och 1,5 miljon får och lamm. De betar dock alldeles för intensivt; där de går fram blir det inte många blommor kvar!

För den biologiska mångfalden är nötdjuren överlägsna. Men när deras husbönder får minskad lönsamhet, t ex därför att vi alldeles för ofta käkar biff från Pampas, så får det negativa effekter ute i det svenska landskapet.
På konferensen i Linköping presenterades flera spännande förslag om hur vi konsumenter lättare skall förstå vilken avgörande roll vår middagstallrik spelar för att bevara hagen, ”juvelen i det svenska landskapet”.

Varför skulle inte djurhållare, livsmedelsföretag och kanske också Livsmedelsarbetarförbundet tillsammans kunna medverka till att etablera fler regionala varumärken för svenskt naturbetesskött, av typen Kaprifolkött i Bohuslän?!
Det vore bra för både naturen, jobben och konsumenterna.