[Ur nummer: 10/2010] Det är tidigt inpå måndagsmorgonen och man försöker samla tankarna. Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val någonsin och SD har fått sin efterlängtade vågmästarroll. Jag kommer ungefär så långt in i analysen, det är tillräckligt att försöka smälta. Det gör riktigt ont och man undrar vad som hänt på vägen fram till dessa resultat. All oerhörd kraft som jag och flera kamrater lagt på valet rinner ur kroppen och man förpassas in i en sorts dvala. I Linköping har vi haft över 500 aktiviteter och dörrknackningen har slagit alla rekord under valrörelsen. Trots detta fick alliansen förnyat förtroende i vår kommun. Väljarna runt om i min kommun och på nationellt plan måste ju helt enkelt tycka att alliansen har skött sig bra.
Man tycker tydligen att det är okey att successivt fortsätta att riva ner välfärden, våra viktiga trygghetssystem och att öka klyftorna i Sverige 2010. Vid förra valrörelsen 2006 var arbetslösheten uppe i 6 procent och dåvarande oppositionen beskyllde Socialdemokraterna för massarbetslöshet. Nu med alliansregeringen är arbetslösheten uppe i 9 procent, men väljarna verkar ju tycka att alliansen skött sig utmärkt även i denna fråga. Att man under sina fyra sittande år även hunnit med att delvis förstöra a-kassan, försämra anställningstryggheten och att sälja ut en drös med statliga bolag är ju också beundransvärt. Alliansen har ju minst sagt varit väldigt driftiga. Uppenbarligen kan man försvara det mesta med finanskrisen som drabbade hela världen.

Men när en nation drabbas av en sådan kris och påfrestning, är det inte då det gäller att hålla ihop nationen och vägleda landet med orden rättvisa, jämlikhet och solidaritet? Lägga resurser på utbildning, på våra trygghetssystem och se till att de svagaste i nationen inte får det sämre. Eller är det då man ska genomföra en drös med skattelättnader via lånade pengar, av vilka över 70 procent förstås ska gå till höginkomsttagare vilket ökar klyftorna ännu mera, och för de allra svagaste i samhället verkar det inte finnas någon lösning eller plan.
Det senare alternativet verkar vara att föredra om man ska tro väljarna.
Frågan är om folkmassan verkligen vet vad alliansens politik innebär och här gäller det verkligen att vi är självkritiska.

Jag kan tycka att Alliansens kommit billigt undan och att vi under valrörelsen borde ha ställt dem mera till svars för hanteringen av Sverige. Vi borde drivit frågor såsom a-kassan, anställningstryggheten och våra trygghetssystem mycket högre på dagordningen. Jag var själv väldigt aktiv under valrörelsen och i tankarna har jag alla människor som jag stött på som blivit oerhört illa drabbade av alliansens politik.
Mötet med dessa människor, alliansens attacker på fackföreningarna och min övertygelse om ett rättvisare och ett mer solidariskt Sverige har gjort mig ännu mera övertygad om att försöka påverka dem som styr landet!
Då detta är min sista ”tankar i arbetet” vill jag tacka för utrymmet i tidningen och för alla reaktioner som jag fått. Ta hand om er ute i landet och fortsätt göra er röst hörd!