[Ur nummer: 11/2010] Jag är uppvuxen i Farsta söder om Stockholm. Det är jag inte ensam om. Under åren har jag mött många som under någon period bott i Farsta med omnejd och som har ljusa minnen av det. Mina minnen tenderar också att bli ljusare ju äldre jag blir. När jag idag besöker Farsta tycker jag att det är en trevlig del av Stockholm. Visst har man byggt nytt och förtätat men den förort som jag formades av som barn och tonåring finns kvar. I Farsta Centrum känner jag mig hemma, trots att jag inte känner en själ. Det känns som om husen, vägarna och naturen blinkar till mig och ser mig, miljön lockar fram gamla minnen, ibland minnen som jag inte visste fanns.

Farsta stod klart i mitten på sextiotalet, då tunnelbanan anslöts. Det var med stolthet man bosatte sig i Europas modernaste förort, prins Bertil invigde och gjorde hembesök i de rymliga lägenheterna. Det fanns både radhus och bostadsrätter, såväl som hyresrätter. Folk kom från innerstaden för att slippa trånga, fuktkalla och omoderna lägenheter. Den sociala mixen var föredömlig. Torget hade en italiensk piazza och NK-filial. Och skön natur fanns inpå knutarna.

På sjuttiotalet hände något. Farsta blev rikskänt i medierna som en trist betongslum med stora sociala problem. Förorten började demoniseras och invånarna skildrades med förakt. Det var knark, kriminalitet och vindpinade människofientliga höghus. Folk som trivdes visste inte hur dåligt de hade det. Förorten ”saknade historia” och historielösa människor blev avtrubbade och asociala. Den som kom från förorten skulle nu skämmas för det.
För en tid sedan gjorde jag en så kallad författarvandring genom mitt Farsta. Samlingen skedde vid tunnelbanestationen, Daniel från ABF hade en liten högtalaranläggning med sig. Jag var nervös, skulle det komma någon? Fanns det folk som hade läst mina romaner som utspelade sig här i grannskapet? Min plan var att gå från centrum ned mot sjön Magelungen och det gamla godset Farsta gård, där emellan skulle jag göra stopp och läsa utvalda stycken ur mina böcker, som berättade om just denna miljö vi alla kunde se.
Jag hade varit glad för tio intresserade men det kom gott och väl hundra personer. Höstdagen var vacker och jag gick i täten för ett långt tåg av åhörare. Vi promenerade genom vår hembygd och kände oss stolta. Jag var stolt över att jag hade skrivit om den, ibland kritiskt men alltid med kärlek. Det fanns tydligen en hel del som kände lika varmt för förorten Farsta som jag.

Den kärleken hittar jag också i Per Wirténs nya bok Där jag kommer ifrån, där han försvarar förorten mot vad han kallar ett ”krig” – en klasskamp som innerstadens medelklass för genom sitt förakt för ytterstaden. Han gör en fotvandring från Kungens kurva till Årsta för att upptäcka sin egen hembygd och förortens dolda historia. Det gör han med bravur och stor kunnighet. Han visar att nedlåtande eländesskildringar inte är ett nytt påfund, snarare en gammal social och ekonomisk kamp om var stadens centrum är beläget. Det gäller att hålla uppe priserna och inkomsterna i innerstaden, och stänga ute förortens invånare. Men Wirtén ser på sin vandring en ny sorts stad växa fram, den spridda staden, utan centrum och periferi. Den historiska stadskärnan kommer med tiden att bli en förort bland andra, spår han.