[Ur nummer: 11/2010] Sista gången jag skriver ”Tankar-i-arbetet” är från ett kallt Sverige och det på flera sätt än ett. Hösten dundrade in med sådan fart att jag inte ens hunnit få in poolen från tomten. Kastanjeträdet har tappat alla sina löv och det är redan dags att ta fram vinterkläderna. Att skrapa rutorna på bilen redan i oktober känns inte heller helt rätt eller normalt.
Men det har också blivit ett kallare Sverige genom resultatet efter valet i september. Jag satt med spänning och inväntade resultatet på valvakan och kunde knappt tro det, varken ögon eller öron, när Sverigedemokraterna helt plötsligt tog plats i riksdagen.

Vad är det som händer? Har Sverige blivit så kallt? Är inte alla människor lika mycket värda?
Och inte blev det bättre av att Reinfeldt fick fortsätta sitt styre i fyra år till. Vad ska han tafsa på härnäst? Eller rent av totalsabba? Tänker människor bara på sig själva? Tydligen.
Gissar i alla fall att vi inte kommer att ha mycket att hämta från välfärd eller från Las den närmsta framtiden. Och de fackliga parterna kommer att få det betydligt svårare. Tycker redan att man märker skillnad på det sistnämnda.
Håller alla mina tår och fingrar hårt och hoppas innerligt att jag och mina kamrater slipper gå ut i arbetslöshet. Men tyvärr är vi redan där. Femton arbetskamrater blir arbetslösa efter nyår, men först måste de lära upp andra som ska ta över efter dem. Jag lider med dem! Men vad gör man?

Och för oss som blir kvar blir det tuffare med alla förändringar som kommer, mindre personal och arbetsuppgifter som ökar hela tiden…
Men det är visst inte bara hos oss som det är snurrigt, utan även i riksdagen.
Där skyller man på varandra för att man inte kommer till beslut eller vill ta ansvar. Alliansen gör allt för att försöka så split hos motparterna men de rödgröna står än så länge starka! Men för hur länge?
Oftare och oftare vill jag bara stänga in mig, ensam, i mitt lilla pysselrum och inte tänka på något annat än det som finns i mina händer… en bit papper och en sax. Att skapa något som gör någon annan glad… Inte tänka på allt som snurrar omkring en på jobbet, i tidningarna, från TVn.

Men tyvärr är det väl något helt annat jag skulle behövt göra för att få en förändring, det hjälper ju inte att sitta här och gnälla… Engagera mig politiskt, skrika högt så någon kanske lyssnar där uppe i Stockholm, skriva insändare, vara ute och prata med andra missnöjda väljare, informera och agitera… Ja, listan kan göras lång. Men varför gör jag inte det då?
Jo, därför att jag istället kan stänga in mig i mitt lilla pysselrum och låtsas som att världen där ute inte finns. Hoppas på att någon annan ska göra det åt mig. Och vem skulle väl lyssna på vad lilla jag har att säga?
Det gör väl ingen skillnad… eller?