[Ur nummer: 12/2010] Det är lätt att förstå socialdemokraternas chock över sitt sämsta val sedan 1914. Bara 22 procent av det arbetande folket valde ju SAP, partiet som mer än andra förknippas med det moderna jämlika Sverige. Sossarnas stolta självbild krackelerar, aldrig mer blir de det enda statsbärande partiet.
Å andra sidan: Borde de inte också glädja sig åt att deras samhällsmodell äntligen har segrat i Sverige? De senaste tio åren har ju den nyliberala borgerligheten på ett häpnadsväckande sätt förvandlats till en lightvariant av socialdemokrati. Och köpt det generella välfärdskonceptet, förvisso med mer privata tjänster än vad socialdemokrater normalt tål, men ändock solidariskt finansierat.

Det finns upprörande skavanker i Reinfeldts Välfärds-Sverige. Men det fanns det också i Palmes, Carlssons och Perssons. I praktiken ligger bägge blocken skuldra vid skuldra i politikens mittfält. Det är här 85-90 procent av väljarna vill vara. Därför avgjorde de valet på själva regeringsdugligheten. 2010 framstår Reinfeldt och Borg helt enkelt som betydligt skickligare ”socialdemokrater” än originalversionerna Sahlin och Östros.
Men vad innebär då förnyelsen av S i detta perspektiv? Att ta ett kliv till vänster som Göran Greider rekommenderar, vältaligt men ändå relativt diffust? Knappast. Att bli mer pragmatisk och ”hitta smarta och solidariska lösningar på samtidens problem” snarare än att ”vända på varje sten och börja om från noll”, som partiets kriskommission föreslog i en artikel i Expressen i veckan. ”Grubblerierna får inte knäcka oss”, skriver ordföranden Anna Johansson och hennes kamrater.

Pragmatism är utmärkt. Men grubblerier är också nödvändiga, nämligen kring den mer långsiktiga, sammanhängande berättelse för en ny tid som ändå måste vara ett bärande fundament om socialdemokratin vill samla sig till en ny historisk uppgift för 2000-talets Sverige. Göran Perssons gröna folkhem för tio år sedan var en sådan berättelse, om än ganska dåligt förankrad i Rörelsen. Jag arbetade med den hos statsministern i Rosenbad, men främst runtom i landet, och fann en betydande entusiasm. Men var är nu den gröna visionen? I kriskommissionens artikel hittar jag inte en stavelse om den.
Förhoppningsvis är det bara ett olycksfall i arbetet. Ingenting kan vara viktigare än att utveckla en politik som knyter samman frågorna om den sociala välfärden – och ett djupare välbefinnande – med reformeringen av marknaden och en grön drivkraft för hållbar tillväxt och global solidaritet. Här pågår idag en intressant internationell diskussion om att ”kyla ner” den febriga tillväxt som orsakar både ekologisk och social stress. Britterna talar om ”degrowth” och den franske presidenten Nicholas Sarkozy med följande slutsats: ”I åratal har statistiken registrerat en allt starkare ekonomisk tillväxt som en seger över knappheten tills det framgick att denna tillväxt förstörde mer än den skapade”.

Mediekarusellen med ständigt nya förslag till partiledare (S) snurrar vidare. Men partiets största utmaning är att finna sin nya uppgift i ett snabbt föränderligt samhälle.