På City Gross i Bromma köper vi en tonfiskburk av märket Natuna som kostar tio kronor och kommer från Colombia. Under den blanka plåten ryms inte bara proteinrik fisk utan också en smutsig historia om hur ett transnationellt företag med hjälp av etisk marknadsföring försöker ge sken av att vara schysst och ansvarstagande. Mål & Medel for till hamnstaden Cartagena i Colombia och mötte det lokala facket på tonfiskfabriken. Den berättelse vi fick höra handlar inte om en schysst och ansvarstagande arbetsgivare.

Under hösten strömmar alarmerande rapporter in om fackföreningen Ustrial som bildats på tonfiskfabriken Seatech i Colombia. Det handlar om massuppsägningar av medlemmar, om trakasserier av fackets ordförande och om arbetarnas blockad på vägen utanför fabriken.

[Ur nummer: 12/2010] I november åker vi till Colombia för att träffa arbetarna i det nybildade facket. Vi packar våra väskor och stoppar ner tonfiskburken som vi köpt på City Gross i Bromma och som är ett bevis för att deras liv långt där borta är sammankopplade med våra.
Colombia är världens farligaste land att vara fackligt aktiv i. Här mördas varje år ett 40-tal fackliga ledare. I september i år har redan 37 person fått sätta livet till. Och det är toppen på isberget. Där under finns alla hot, alla trakasserier, hela den ojämlika fördelningen av makt och rikedom. Endast fem procent är med i facket.
Seatechs fabrik ligger i hamnstaden Cartagena vid Colombias norra kust.
Fackets sekreterare, Pedro Londoño, möter oss på flygplatsen. Det har varit skyfall och på gatorna finns stora vattenpölar som vi undviker. Pedro Londoño har ett smittande skratt som får oss att slappna av.
– Skynda er, manar han. De väntar på er.
Efter att ha lämnat resväskorna på hotellet hämtar Pedro upp nytryckta pressmeddelanden hos en fackförening på universitetet och så fortsätter vi i taxi till industriområdet El Bosque som ligger 20 minuters bilresa längs med Diagonalgatan och hamnen. Där finns fackföreningens lokaler.
– Vi bildade föreningen den 7 augusti och har fortfarande inga egna lokaler. Vi får hålla till i Cola-fackets. Där finns också de arbetsskadades förening, Döda händer, berättar han och säger till taxichauffören att stanna vid en röd vägg mitt emot den välkända läskedrycksfabriken.
Fackets lokaler består av flera små rum med kök och datorer. I ett av rummen, bakom ett skrivbord, väntar Fredis Marrugo, ordförande i tonfiskarbetarnas fackförening. Han är inte ensam. På plaststolar längs med väggarna sitter flera kvinnor, bland andra Edna Guzman, ordförande i Döda händer. Kvinnorna har blivit arbetsskadade – fått sina händer förstörda – på grund av ensidigt och upprepat arbete under långa dagar och i allt för högt tempo. De brukar träffas i fackföreningens lokal för att hjälpa varandra.
– Vårt fack stöttar de arbetsskadades förening. Många arbetare från tonfiskfabriken är medlemmar i den, säger Fredis Marrugo.
Han frågar hur mycket vi känner till om tonfiskfabriken och fackföreningen som de nyligen bildat. Vi berättar att vi läst om den på nätet och att deras produkter säljs på den svenska stormarknaden i Stockholm där vi brukar handla.

Känner igen burken
Vi tar upp tonfiskburken som vi köpte på City Gross innan vi gav oss iväg. Fredis Marrugo och kvinnorna känner omedelbart igen den, de blir inte förvånade, konstaterar bara att den producerats på fabriken. Att texten är på svenska och att märket är Natuna och inte det egna Van Camp är en del av Seatechs affärsidé.
– Det vi producerar för export görs ofta med etiketterna från det land som vi producerar till, förklarar Fredis Marrugo.
Han är kyltekniker. Det han inte vet om företaget Seatech är förmodligen inte värt att veta. Han har jobbat på fabriken i stort sett sedan den drog igång sin produktion vilket var för 20 år sedan.
Den stora bunten med pressmeddelanden har Ped?ro Londoño lagt på skrivbordet. Fredis Marrugo tar upp ett papper, tittar på det och börjar berätta om den senaste upptrappningen. Det är en otäck situation.
– Varje dag följer säkerhetspersonal på företaget efter mig som en skugga vart jag än går. Säkerhetspersonalen gör det för att skrämma mig och hindra mig att tala med andra arbetare. Jag är fullkomligt isolerad. Det är psykiskt mycket pressande och hotfullt. Ingen vågar tala med mig, eftersom de då riskerar sina jobb.
Fredis Marrugo säger att de har spelat in trakasserierna med en mobiltelefon. Vi kan få med oss en kopia. För två dagar sedan förvärrades läget ytterligare då säkerhetspersonal begärde att få Fredis mobiltelefon och när han inte fick det knuffade honom så hårt att han ramlade och slog i huvudet.
– Det svartnade för ögonen och jag blev snurrig. Jag har ett märke här i huvudet, säger han och böjer sig fram och visar. Läkare har tittat på det och dokumenterat skadan och vi har gjort en polisanmälan.
Syftet med trakasserierna, hoten och våldet är att få honom att säga upp sig, men han säger att han inte kommer att göra det.
* Är du i fara? frågar vi.
– Att jobba fackligt i Colombia är farligt. Men någon måste göra det, för annars blir ingen förändring möjlig. Vi hade en facklig ledare på fabriken för några år sedan som kände sig så hotad att han var tvungen att lämna Cartagena och fly till USA.

Dubbel bokföring
Han börjar berätta om den dubbla bokföringen, hur det transnationella företaget byggt upp en tjusig fasad utåt med miljöcertifieringar, hållbart fiske och respekt för fackliga rättigheter, för att kunna sälja sina produkter på den internationella marknaden. Det går att läsa om det på deras hemsida på engelska och det går att spåra tonfiskburken Natuna på den svenska grossistens Bergendahls sida. Där berättas om hur bra allt är på fabriken i Cartagena.
Men samtidigt som företaget putsat på fasaden har man utnyttjat varenda lucka i den colombianska lagen för att slippa ta ansvar för sina arbetare. Och man har gått längre än så. Av drygt 1500 som jobbar på fabriken så är det ett 80-tal som har fast jobb. Resten är inhyrda. Fredis Marrugo är en av få med fast jobb. Denna grupp består annars mest av chefer och administrativ personal. De har också en fackförening, Sintralimenticia, som Fredis själv är vice ordförande i, men denna fackförening fungerar i praktiken bara på pappret, det är en gul fackförening som är beroende av företaget. Den har varit ett slags alibi för att föreningsrätten respekteras.
I många år har Fredis Marrugo, Pedro Londoño och Edna Guzman och andra arbetare kämpat för att bilda en riktig fackförening som kan driva deras krav på fasta anställningar, bättre arbetsmiljö och rimligt arbetstempo, men de har varit för få och för svaga.
Nu i augusti lyckades de till slut. De var 119 arbetare, både fast anställda och inhyrda, som bildade den nya fackföreningen. Det har inte varit lätt. De har varit tvungna att agera i det tysta och inte berätta något förrän allt var klart. Annars hade det varit stor risk att företaget hade försökt stoppa dem.
När föreningen väl var bildad och på behörigt sätt registrerad så utlöste det en omedelbar repression. Företaget sade upp 86 av medlemmarna.
– Man skyllde på råvarubrist och stödde sig på falska vittnesmål, säger Fredis Marrugo.
Samtidigt byggdes en nationell och internationell stödkampanj upp. Facket har med juridisk hjälp drivit frågan om de olagliga uppsägningarna. För några dagar sedan fick 42 av de uppsagda tillbaka sina jobb efter en dom i arbetsdomstolen.
– Det var en viktig delseger, säger han.
Domaren i arbetsdomstolen gick på fackets linje och slog fast att det inte fanns en råvarubrist, skälet var fabricerat. Företaget måste ta tillbaka de avskedade arbetarna som är organiserade. Det gav facket möjlighet att gå vidare och också hävda rätten till direktanställning hos företaget. En process har inletts med det syftet.
* Hur många är avskedade just nu?
– Det är fortfarande 39 stycken. För dem har vi påbörjat en process för att alla ska bli lika behandlade.

Misstag av domaren
Pedro Londoño säger att domaren av någon anledning gjorde ett misstag och inte inkluderade honom bland dem som skulle få återgå till arbetet. Det var ett rent misstag, men det verkar inte gå att rätta till. Han är fortfarande uppsagd. Det är tufft.
– Så är det, säger han och skrattar med sitt märkligt goda humör. Jag har varit utan jobb i tre månader. Jag har fru och tre barn som jag måste försörja, och min fru är arbetsskadad. Hon har handskalat räkor. Jag blir tvungen att söka nytt jobb, för nu har jag inga pengar.
Fredis Marrugo säger att företaget behandlar arbetarna illa. De jobbar år efter år och får inte fast anställning, de tvingas till arbetspass som kan vara upp till tolv eller fjorton timmar. Om någon är sjuk får han eller hon inte permission att gå till läkaren.
– Vi behöver en fri och obunden fackförening för att hävda vår rätt och se till att företaget följer lagen, säger han. Annars blir det företagets diktatur. Ingen får säga något avvikande. Alla måste tiga.
Nästa dag följer vi med både Fredis Marrugo och Pedro Londoño till byggnadsfacket Sutmacs medlemsmöte. Ett hundratal medlemmar lyssnar när de berättar om sin konflikt och mötet tar beslut om att ge ett ekonomiskt stöd till de avskedade arbetarna på tonfiskfabriken.