[Ur nummer: 12/2010] Det här är ett brev. En undran. Med reservationer för felaktigheter och något – kanske – vettlösa kommentarer. Men jag har svårt att låta bli. Jag vet att många andra precis som jag undrar men kanske inte vågar fråga. Så därför gör jag det. Jag gör som jag alltid gjort, ställer mig utanför mängden och ifrågasätter. Och kan man inte ta det, då borde man kanske fundera över varför man sitter där man sitter. Så, here goes nothing!
Jag har många gånger undrat, reflekterat fram och tillbaka. Om vi alla bara tänkt som jag så hade det varit så mycket enklare (lite ironisk får man vara). En del av mig vill säga HAHA, vad var det jag sa? Men den andra biten av mig är besviken. Besviken för att hur mycket man än vill att en verksamhet ska fungera lokalt så misslyckas den för att den organisation som ska vara där och hjälpa till att styra upp och förändra, som ska finnas tillgänglig och förbättra saker för oss som medlemmar, den organisationen sviker. Besviken för att den enskilde medlemmen hamnar i kläm. Och jag tycker inte om att andra råkar illa ut. I synnerhet de som är medlemmar i vår Förening.
Vår flock!
I min besvikelse är jag lite förbannad också men jag känner inte att ilska i detta fall kommer lösa något. Men jag undrar och jag vill gärna ha svar. Hur har ni tänkt att det ska fungera? Hur kan man hävda att man kommer närmare medlemmarna när det enda vi gör är att glida ifrån dem? För det gör vi. Det är rena fakta. Och ger man sig ut i ”regionerna” så syns det klart och tydligt.

Vi är färre och färre som tar på oss regionala uppdrag. Avstånden blir större och som jag skrev för ett tag sen: Den anda som man kände när man kom till en avdelning tidigare, den är totalt bortblåst. När ska man vakna upp och inse sitt misstag? Omorganisationen av Livs var ett enda stort misstag. Och det är ett misstag som den enskilde medlemmen får leva med varje dag. När de som ska hjälpa inte finns där och man som svag blir svagare. När man redan ligger ner men sparkarna och slagen fortsätter komma. Var fan är rättvisan någonstans?
Frågan som många så här i efterhand ställer sig (med väldigt små bokstäver): Vad var det man röstade fram, egentligen? Tänk på det ett tag. Låt det sjunka in.

Det är lätt att vara efterklok. Men vi kan inte bortse från det faktum att fler och fler röster höjs. Det talas i det tysta om det. Det faktum att ett stort misstag har begåtts börjar synas nu. Det sätter sina spår här och där och vi kommer längre och längre bort från den enskilde medlemmen. De som verkligen behöver oss. Som sliter i det tysta och som är väldigt långt borta från LO-borgen och Stockholm. De som inte glömt bort var de en gång kom ifrån.
Jag vill passa på att tacka för mig. För att jag fått skriva för Mål & Medel och för att Malin tillåtit mig att göra det. Ett stort tack till styrelsen här hemma för det ständiga stödet och alla medlemmar på Santa Marias arbetsplatsklubb. Det är en ära att vara ordförande och huvudskyddsombud i vår lilla förening.
Självklart vill jag också tacka familj och vänner.
Jag vill också tacka Sophie Klingebrant för allt stöd samt regionombudsmannen Maria Torounidis. Det finns en anledning till att hon kallas för Gud.