– Jag blev facklig ledare för 30 år sedan därför att jag kände en sådan bitterhet gentemot arbetsgivarna. De tvingade mig att jobba som barn så att jag inte kunde gå i skolan, säger Guillermo Rivera.

[Ur nummer: 01/2011] Bitterheten som drivkraft vet ordförande för bananarbetarnas fack, Sintrainagro, mycket om. När han var tio år började han arbeta och han jobbade i 12 timmar utan vila trots att lagen på den tiden sa att ett barn bara fick arbeta i sex timmar. De andra sex bör barnet studera.
– Jag fick aldrig studera för jag var tvungen att arbeta. Idag arbetar inte en bananarbetare mer än 8 timmar per dag. 48 timmars arbetsvecka och det är inte tillåtet med barnarbete. Saker har förändrats. Detta har vi vunnit genom 30 års facklig kamp, säger han.
Hur ser den kampen ut? Den skiljer sig från den svenska i det att våldet hela tiden funnits närvarande. Det gör den personliga insatsen som krävs av de fackliga ledarna mycket större, men logiken för att mobilisera maktresurser är densamma.
En genomtänkt facklig strategi med samordnade förhandlingar och förmågan att genomföra heltäckande strejker har gett resultat.
Bananarbetarna är det enda facket inom jordbruket som har ett branschavtal. Förra året vann man en avgörande strid om anställningsskyddet efter två veckors strejk.
– Det var en viktig seger, säger Guillermo Rivera. Bananarbetarna har blivit ett föredöme för andra lantarbetarfack, inte bara i Colombia utan i Latinamerika. Så tillägger han:
– I dag respekterar arbetsgivarna på bananplantagen i Urabá lagen och kollektivavtalen och då måste vi också respektera dem.