[Ur nummer: 01/2011] Klockan är 06.00 och jag sitter i köket med kaffe och en smörgås. Jag känner en viss oro inför denna dag. Jag blir hämtad klockan 06.30 av min kollega Liv. Vi ska på återbesök till två arbetsplatser som inte hade åtgärdat något av det vi påpekade när vi var där för några veckor sedan.
Vi är regionala skyddsombud i region väst. Vi besöker alla de företag som har medlemmar men saknar en klubb eller skyddskommitté. Ett tacksamt uppdrag som brukar ge bra resultat. Just denna dag var det lite tungt att åka i väg, för om företagen inte har åtgärdat det som vi har tagit upp vid det senast besöket så blir vi tvungna att gå vidare till Arbetsmiljöverket.

Första arbetsplatsen hade fyra punkter som skulle ha åtgärdats, det har gått bra och man känner sig nöjd när man går ut därifrån.
Den andra arbetsplatsen hade något fler punkter men även de hade åtgärdat det som de skulle. Det kändes skönt för just denna dag var mina tankar någon helt annanstans än där de borde vara denna förmiddag.

Vi åker tillbaka till vår egen arbetsplats där vi båda sitter med i Dafgårdsklubben. Jag är huvudskyddsombud och Liv är vice huvudskyddsombud. Vi brinner båda för våra uppdrag och vi har en väl fungerande klubb, vi är som en familj. Denna dag har vi årsmöte och val av styrelseledamöter och val av ordförande. Vi har bjudit in Patrik Björk (S) som mötesordförande.
Det som har gjort mig orolig är att vi fått in två nomineringar till ordförandeposten och att vår ordförande sedan 10 år tillbaks då ställt sin plats till förfogande till den andre kandidaten. Och inte nog med det: även vår vice ordförande, också han med 10 års erfarenhet och vår sekreterare som varit med sedan 14 år, har ställt sina platser till förfogande.
Jag har bestämt mig för att det här ska vi klara. Jag förstod dem samtidigt som jag blev förbannad, att bara lämna utan att ta upp kampen. Men det beslutet rår jag ju inte över. Ett tomrum i hjärnan innan mötet, en kram till vice och sen en kram till min ordförande, då känner jag att jag inte kan vara stark längre. Klumpen i halsen gör förbannat ont och nu kommer tårarna. Inga medlemmar har kommit än som tur är.

Jag går in på toaletten och ser mig i spegeln. Oj, det syns att jag har gråtit, ett djupt andetag och så får jag gå ut igen. Kaffe och en julskinkesmörgås och sen startar mötet.
Vår ordförande öppnar mötet och lämnar över klubban till Patrik Björk. Alla val klubbas igenom och vår nye ordförande får ta över klubban och avsluta mötet.

Klumpen är borta och denna dag är äntligen slut. Nu börjar en ny tuff tid. Vi är förtroendevalda och det ska vi vårda, vi är här för våra medlemmar och vi har fått förtroendet att företräda dem. Det är jag tacksam för men jag vet att det är ett uppdrag som man har till låns och att någon annan alltid finns där som när som helst är beredd att ta över, och en himla tur är ju det. Livsklubben på Dafgård tar nya friska tag och lever vidare.