[Ur nummer: 02/2011] En morgon säger Lusen att han är ett offer.
– Nej, säger vi. Du är bara ett otäckt litet djur. De har behandlat dig korrekt. Men du har en mängd mindrevärdiga karaktärsegenskaper som gör dig till ett offer. Du är arbetslös, sjuk, outbildad, tråkig och utan tävlingsinstinkt.
– De har trampat på mig, säger Lusen.
– Nej, upprepar vi. Men du måste ta dig i kragen och häva dig upp ur din karaktärslöshet. Det är hög tid. Alla värden har omvärderats. Att bry sig är att ställa krav och att vara konsekvent. Det är bättre för dig att du vet att du presterat dåligt för då kan du skärpa dig och prestera bättre.
Lusen suckar tungt. Han börjar mumla något om att vi liknar de nya moderaterna och folkpartisterna som säger sig ta moral på allvar och att moral handlar om att utveckla sin karaktär, att bli stark. Den starke har rätt att kontrollera den svage.
– Okej, säger vi. Det kanske är så. Vi lever i en ny ordning som bejakar tävling och konkurrens. Den som vinner har rätt att kontrollera. Det är vårt samhällssystems bärande idé. De mest begåvade och dugliga ska leda och de ska utkristalliseras genom ädel tävlan (för några decennier sedan talade man om det totala kriget). Denna utgallring sker i skolan, idrotten och nätverkandet. Visst är det nya och tuffare spelregler.

Lusen rycker uppgivet på den krökta, ludna ryggen och vänder bort blicken. Han mumlar att han inte kan acceptera detta liberala och meritokratiska tänkande. Mot det ställer han demokratin, där varje individ har en röst som är lika mycket värd oavsett om han eller hon är dum i huvudet, ful som stryk, springer långsamt och aldrig har lyckats stava rätt till ”noggrannt”.
– Jag har sett filmen ”Gudar och människor”, säger han. Där finns demokrati. Några trappistmunkar bor i ett katolskt kloster i en otillgänglig by i Algeriet och blir offer för det våld som en islamistisk grupp och militären utövar mot byborna.

I filmen är det en skara grånade män från 50 och uppåt som är livrädda för våldet, men ännu mer rädda för vad det innebär att ge upp den relation som de byggt upp till varandra och byborna. Munkarna har valt en ledare, Christian, men de har inte gjort det för att han ska bestämma och ställas till ansvar för sina beslut, utan för att han ska lyssna på dem och för att de ska bestämma tillsammans.
– De försöker ingå relationer som är jämlika och inte bygger på makt. Det är något annat, säger Lusen.