[Ur nummer: 03/2011] Jag var väl fjorton år när jag hörde Nationalteatern första gången. Det var naturligtvis deras stora genombrottsskiva Livet är en fest som slog ner som en bomb i Farsta där jag växte upp. Det var mitt i 70-talet och som jag minns det spelade vi den där skivan jämt, den gick het på dagarna och nätterna. Nationalteatern var ett stående inslag under de följande åren, inte minst på stökiga fester där alkohol och hasch inte var ovanligt.
Jag och min kompis (som ägde skivan) kunde snart alla texterna, vi sjöng med i titellåtens verser och refräng, det härliga introt i Lägg av: (”Lägg av, ni fattar ingenting!”) och inte minst den gungande Bängen trålar, där den skönt raspiga sångrösten berättar hur fint det känns att ligga i parken en solig dag och röka braj. Se bara till att inte snuten tar dig.

Vi gick i åttan och nian och de här låtarna handlade om oss. Det var små historier om förortsungdomar som levde hårt i betongförorter. Visst kunde vi festa och skråla och vara uppkäftiga mot överheten – men i slutändan skulle de flesta av oss hamna på tråkiga, dåligt betalda jobb om vi inte gick arbetslösa. Vi skulle fastna i en förort som ensam mamma, vi skulle bli pundaren som sålde droger på torget, eller småtjuven med klippkort till kåken. Några av oss skulle dö på kuppen. Framtiden var mörk för arbetarnas barn, det var Nationalteaterns budskap.

Och det stämde, två av mina bästa kompisar från den tiden försvann in i drogträsket och kom aldrig tillbaka. Men som tonåring förstod jag inte det ironiska i titeln Livet är en fest, inte heller att låtarna var politiska, mot droger och kapitalism. Vi uppfattade dem som drogromantiska och det småkriminella livet som Nationalteatern sjöng om var ju häftigt. Den medryckande musiken förstärkte det. Det var en spark mot det svenssonliv våra föräldrar levde, vi hade andra planer. Vi var fulla av liv och drömmar och vi kände igen verkligheten som bandet sjöng om.

Nej, då visste jag inte att Nationalteatern var en teatergrupp från Göteborg och att Sveriges styvbarn och Speedy Gonzales kom från antidrogpjäser som spelades ute på skolor och ungdomsgårdar. Idag har jag lyssnat igenom bandets produktion och nu hör jag förstås vänsterbudskapet. Men framför allt är det musiken på Livet är en fest och uppföljaren Barn av vår tid som inte låter som den svenska proggen gjorde på 1970-talet. Nationalteatern spelade rak men melodiös rock, med mycket tuffhet och aggressivitet. De var proggare och socialister men musiken klingar av amerikanska influenser, av Dylan, Lou Reed och David Bowie.

Nationalteatern gjorde ett halvdussin plattor med Ulf Dageby och Anders Melander som drivande musikaliska krafter. Det varvades med musikteaterprojekt som Rockormen och arbetarspelet Vi äro tusenden. Men för Livet är en fest kommer bandet att leva vidare, plattan framstår än idag som en helgjuten svensk rockplatta, en klassiker. Och i dessa schlagertider kanske man får lov att påminna om Nationalteaterns hit från 1975, singeln Doin’ the Omoralisk Schlagerfestival, en vass replik till Abbas seger i Brighton året före.