[Ur nummer: 03/2011] Mina tankar i detta nummer av Mål & Medel handlar om det sjukt uppskruvade tempot som idag drabbar allt fler i tillverkningsindustrin. Jag vill försöka förstå vår egen roll i detta och fundera på vad vi kan och vill göra för att bromsa denna utveckling. Kapitalism i all ära, men utan oss arbetare blir det inga vinster åt någon.
Det är självklart att företag måste gå med vinst för att kunna utvecklas, betala löner med mera. Det förstår vi alla. Men när vi konsumerar det våra kollegor producerar dagar, kvällar och nätter finns det vägväl att göra. Vissa kan inte det, det blir lågpris för att ekonomin ska gå ihop. Men kan man välja kanske man ska tänka till: Efterfrågar vi hela tiden lägsta pris, gör vi oss själva en otjänst. För vem är det vi producerar för? Företagen ser ju inte längre en god vinst som tillräcklig utan anser att den bör vara minst lika stor som alternativa placeringar skulle ha gett aktieägarna.
Lösningen blir att man ökar produktiviteten för att hålla lågt pris. Att höja priset på en produkt för att öka vinsten är lika smart som att svära i kyrkan och tro att man ska bli bönhörd, när kampen om marknaden är stenhård och konsumenterna kan köpa alternativa billigare produkter. När sedan maskinparker och personal inte hänger med blir det ännu tuffare.

Lyssnar jag av mina kamrater på jobbet upplever de flesta det som en seger att man faktiskt klarade av arbetsdagen som passerade och man hoppas bara att man också ska orka med nästa. Vart tog den aktiva fritiden vägen? Istället finns en ömmande kropp med stressens demoner jagande. Ironiskt nog finns en lapp anslaget på mitt jobb: ”Den som inte har tid till att träna idag får ta sig tid att vara sjuk imorgon”. Men hur ska vi orka träna när tempot i våra fabriker är som det är?

Fackföreningarna kom till för att arbetarnas möjligheter att påverka arbetsvillkoren var obefintliga. Människor mådde dåligt, orkade inte med livet i stort, kände ingen glädje och döden blev i värsta fall den frihet man längtade efter. Känns det igen? Fackföreningarna har lyckats driva igenom kollektivavtal, semester, sjukförsäkring, föräldrapenning, pension med mera. Fackföreningarna har inte spelat ut sin roll idag. De behövs snarare mer än någonsin. Vi har nya utmaningar att tampas med.

Hur gör vi då för att må bättre på jobbet? Om företagen effektiviserar för att kunna hålla låga priser och få högre vinst, måste vi som arbetar få större del av vinsterna och få bättre arbetsmiljö. Vi kan påverka som förr om vi är enade i starka fackförbund och använder de verktyg vi faktiskt har. Ensam är inte stark. Inte när vi pratar frågor som arbetsmiljö, löner, arbetstider, rätt till rehabilitering, rätt till en a-kassa värd namnet. Passar vi oss inte kommer vi att få börja om från början. Ingen på golvet vill väl det? För mig är det enkelt. Fisken på mitt jobb är redan död, men jag lever ännu och vill fortsätta med det utan att slita ut min kropp fullständigt. Arbetarna är hjärtat i all verksamhet. Om vi mår bra kan vi skapa en väg som både ger goda jobb och lönsamma företag istället för att vägen kantas av utslitna arbetare.

Lena Persson, konservarbetare på Domstein i Kungshamn