[Ur nummer: 03/2011] l Livs hade en möjlighet att som ett litet förbund visa vart skåpet ska stå. Livs hade möjligheten att stå upp för sina medlemmar och sätta dit en av dem största aktörerna inom livsmedelsbranschen. Men i sista sekund så viker man sig och allting hamnar i en diffus dimma, styrd av snålblåst och rädsla. Jag är upprörd och det med all rätt. Jag tror de flesta av oss som jobbar fackligt är upprörda. Och det med all rätt.
Det fungerar inte för mig att säga att man nått en förlikning. Det fungerar inte heller att säga att man är överens och att parterna inte kunnat nå en bättre uppgörelse än så här, även om det gått hela vägen via domstol etcera.
Jag blir förbannad. Förbannad för att man en gång för alla hade chansen att visa att vi är att räkna med och att vi inte tål skit. Att vi inte tänker låta oss bli trampade på och att vi står upp för den enskilda medlemmen. Ändå lyckas man med att vända vid mållinjen.
Jag tycker att Livs har agerat fegt. Det är min mening att tack vare förlikningen så har vi med direkt verkan fått sämre förutsättningar i framtiden. Livs kan reglera hur mycket man vill med avtal, det tycks ju inte betyda något ändå, och det verkar som att man inbjuder vem som helst till att peta hål på avtalen. Fegt att inte ta det hela vägen men framförallt svagt.
Senad Suhonjic

* Svar direkt: Hej Senad!
Du är besviken och förbannad över att det så kallade Maraboufallet äntligen, efter sex år, fått en lösning via avtal. Det är inte jag. Förbundets policy är och har alltid varit att få till stånd bra avtalslösningar i förhandlingar som är till gagn för medlemmarna istället för att lämna över frågan till tredje part via ett ovisst domstols?utslag eller en tveksam lagreglering.
Avtalsrörelsen 2010 var en av de mest besvärliga avtalsrörelser på länge, flera förbund tvingades varsla om konfliktåtgärder för att få till stånd ett avtal, så även Livs. Anledningen var inte löneökningarnas storlek, det var frågan om hur vi skulle reglera frågan om inhyrning då det finns uppsagd personal med företrädesrätt i företaget. En fråga som bestämt avvisats av arbetsgivarna att förhandla om i flera tidigare avtalsrörelser.
Frågan var dock brännhet denna gång, inte minst i massmedia som vid ett flertal tillfällen hänvisade till hur det gick till på Marabou. Till och med dåvarande arbetsmarknadsministern uttalade sig i frågan och ansåg att parterna på arbetsmarknaden borde lösa detta. Så skedde också till slut på så gott som samtliga förbundsområden. Utan tvisten på Marabou och det enorma arbete som under sex år lags ner av klubben, förbundet och LO-TCO rättsskydd hade detta aldrig varit möjligt.
Vi och de flesta andra förbund har nu ett avtal som i praktiken förhindrar en arbetsgivare att hyra in personal då det finns företrädesrätt. Ett avtal som inte ens klåfingriga lagstiftare kan ändra på beroende på riksdagsmajoritet. På så sätt har medlemmarna som varit föremål för tvisten på Marabou starkt bidragit till en avtalsreglering på svensk arbetsmarknad. Det kan vi vara stolta över.
Den förlikning som nu gjorts med Kraft Foods betyder att de som varit drabbade nu äntligen kan göra ett avslut i den segdragna tvisten samtidigt som de kompenseras av företaget. Förlikning innebär inte att man förlorar eller får sämre förutsättningar, förlikning innebär oftast att man når framgång. Så även i detta fall.
Gerald Lindberg,
Livs andre ordförande