Den tekniska lösningen finns – men tills investeringen görs får kvinnornas axlar ta stryk

Vid torrjästlinjen på Jästbolaget i Rotebro packas 4000 påsar med torrjäst under ett skift. Det är två ton. Arbetsmomenten är olämpliga. Förpackningarna är vassa. Jobbet behöver automatiseras, men det är dyrt så tillsvidare roterar tjejerna.

[Ur nummer: 03/2011] Det är nog en ganska vanlig situation inom livsmedelsindustrin. Lösningen finns. Den är inte svår att beskriva. I det här fallet kan man till och med gå och titta på den. En maskin liknande den som står på avdelningen för färskjäst skulle kunna användas.
I väntan på den automatiska packmaskinen lyfter den som jobbar vid torrjästlinjen 165-170 kartonger på en dag. Det är ingen som jobbar hela dagen bara denna maskin. Man roterar mellan nio olika linjer.
Av 27 anställda i produktionen är sex tjejer och dessa jobbar vid paketeringslinjerna. Det är ett ganska typiskt kvinnojobb.
– Vi har problem med axlarna, säger Tanja Kustova som jobbat i sex år och håller på att lära sig nya saker.
– Det känns när man kommer hem efter en arbetsdag.

”Det blir för monotont”
Titti Krig som också brukar jobba vid maskinen säger att det är för monotont. Det känns direkt i axlarna. För att orka behöver de avbrott och det tar de också. Det är inget snack om något annat. Maskinen stoppas vid pauser och de byter av varandra.
Med oss är också Ulf Österlund, numera marknads- och kundansvarig men tidigare produktionschef, och han är mycket medveten om de ergonomiska prob?lemen och han vill göra något åt dem. Det var för ett och ett halvt år sedan, 2009, som han satte igång ett projekt. Det var i ett skede när företaget övervägde att gå över till ett nytt förpackningsmaterial. Det aluminium som används för torrjästen är både dyrt och mycket energikrävande och man ville byta till plast.
Samtidigt fick Jästbolaget en förfrågan från Innventia om de ville vara med i en inventering av arbetsmiljön för kvinnor inom livsmedelsindustrin.
– Vi sa ja. Vi ville jobba med det här tillsammans med forskarna och titta på packningsdelen, och då valde vi den här linjen som är sämst, torrjäst i aluminiumförpackningar. Den är minst automatiserad.
Det är förpackningar på 500 gram torrjäst som vakuumdras, packas manuellt ner i kartong och försluts och palleteras.

”Olämpliga arbetsmoment”
– Det är en trång lokal och olämpliga arbetsmoment som repeteras, säger Ulf. Lokalen skulle behöva byggas ut. Det kostar mycket pengar. Vi begärde pengar i höstas men fick det inte. Vi är inte nöjda med hur det ser ut idag.
Att det blev så här beror på att Jästbolaget blev köpta av Orkla som hade en jästfabrik som var illa belägen i centrala Oslo. Den stängde 2004-2005 och då flyttades maskiner och produktion hit. Anläggningen i Rotebro byggdes om men det gick fort. Produktionen skulle hållas igång.

Hög medelålder
– Vi har trimmat anläggningen, men fortfarande är inte arbetsmiljön bra. Vi har löst det med rotation, men det är inte långsiktigt hållbart. Vår medelålder har också blivit hög.
Bara två personer är under 30 år i produktionen. De flesta är 40-50 år och har jobbat länge. Tanja Kustova och Titti Krig har fått elektroder fästa på sig för att forskarna ska kunna se hur de belastar musklerna.
– Jag skulle vilja se hur mina resultat ser ut i undersökningen. Det tar väldigt lång tid, säger Titti Krig. De var här 2009, för ett och ett halvt år sedan och mätte.
– Det ska du också få, säger Ulf Österlund. Jag har bara fått tillgång till de generella. Men du ska naturligtvis få se dina.
Arbetet rymmer en del rörelser som man ska vara försiktig med, eftersom de på lång sikt ger förslitningsskador.

Levande material
Vi går till avdelningen för färskjäst och tittar på den helautomatiska kilomaskinen. Det är så här det borde se ut.
Den är klockren. Man fyller på papper, ser till att allt fungerar.
Ulf Österlund konstaterar att det är lite av hantverkskunnande som behövs, man måste ha erfarenhet och veta hur maskinen ska ställas in för att det ska flyta på bra. All jäst är olika. Det är ett levande material.
– Men när det går fel får de slita ont. Så är det, säger Ulf Österlund.
Titti har jobbat i 16 år. Hon började när hon var 19 år, jobbar på de flesta linjer.
– Jag tror att jag egentlien var för ung för att lyfta så tungt som jag gjorde, säger hon. När maskinen inte fungerar så måste man ställa undan kartongerna som väger 12 kilo styck. Det händer alltid saker som tingar oss att lyfta tungt.
I korridoren träffar vi Pirkko Andersson som denna dag kör truck. Hon är klubbordförande och har en lång historia på Jästbolaget. Hon började 1976 då de var de 120 anställda. Idag är de 55.
Hon tycker att det är viktigt att kvinnors jobb inom livsmedelsindustrin blir dokumenterat och att man forskar för att förbättra arbetsmiljön. Industriarbetet har blivit både friare och mer krävande.
– Vi lever på 2000-talet, det ska vara flexibelt. Man ska kunna byta skift, arbetspass. Vi stänger aldrig fabriken, den går hela sommaren. Färskjästen går inte att lagra.
Lönen ligger mellan 18000 kronor och 22000 kronor i månaden. Det finns möjligheter till1 kompetensutveckling. Man lär sig de olika linjerna, hur maskinerna fungerar och hur man kan laga dem, hur jästen påverkas och hur man kan förbättra. Det är en hel del.
Titti Krig säger att hon kan höra på ljudet om det är något fel på maskinen. Pirkko Andersson säger att hon kan känna med fingrarna att det är rätt vikt. Det är kunskaper som är lagrad i händerna.
De jobbar tvåskift, förmiddag och eftermiddag. Och så vill de ha det. Inget tredje skift på natten. Det är en stor fråga för dem.
– Jag gjorde en enkät för att höra vad kamraterna tyckte och svaret var att de inte ville det. Alla tog bort natten. De jobbar hellre övertid, säger Pirkko Andersson.