”Jag är fan inte dum bara för att jag bor
i Stockholms fattigaste förort!”

[Ur nummer: 03/2011] Jag har gått ned några kilon i vikt. Inte varje år man kan skryta med sånt. Det är så vitt jag vet ingen dödlig sjukdom som ligger bakom. Inga särskilda dieter heller. Jag tror inte på dieter. Jag har vänner som alltid går på dieter. Kännetecknande är att de äter väldigt ofta och noga. ”Det är viktigt att inte äta för lite för då ställer kroppen om sig på svält och då går man inte ned ett dugg.” säger dom mellan tuggorna. När jag ber dem förklara varför världssvälten skördar så många offer blir de irriterade.
Men jag kan nu efter fem månader i min nya bostad bedyra att brist på föda faktiskt medför viktnedgång.

Jag bor i en liten förort. Den har tre livsmedelsbutiker, alla vid t-banan. Praktiskt kan man tycka. Om butikerna är öppna. Det är de inte. De börjar slå igen redan vid sju på kvällen och öppnar inte förrän nio nästa morgon. ”Hur klarar ni er, du och katterna?” undrar vänner från förra förorten medlidsamt. De känner till min gamla vana att göra en rusch tio i tio när jag upptäckte att kylen var tom och hänga på låset vid sju för att handla kattmat. ”Dåligt” säger jag och drar lite i den slappa byxlinningen och lyfter kattmamman med pincettgrepp.

Sen är det själva butikerna. En har mest ris och torrmjölk. Gör inget att den stänger först. En annan ser nästan vanlig ut tills man upptäcker att allt heter något obegripligt på polska. Kan någon förklara för mig varför polacker måste ha egen mat när de ändå äter ungefär samma saker som oss andra, fast lite mer fläsk? Jag menar, polskt smör, vilken skillnad kan det vara som är värt risken att det blir härsket innan det hinner halvvägs till surdegslimpan? Som är bakad i Sverige. För tung att frakta.

Den tredje är en vanlig svensk kedjehandel av mindre sort. Men lite gamla Sovjet. Bara det nödvändigaste. Två sorters kattmat. Enklaste sanden, stinkande lerkladd efter en dag. Lockpriser på falukorv och morötter. Vår förort är en av de fattigaste. Man anar samarbete med sociala myndigheter. ”Locka dem inte att förköpa sig.” Absolut ingen risk. Det erbjuds vetelängd för en tia ibland. Max två per kund. Efter ett par torrtuggade försök köper man bara en, eller ingen.

Men det finns räddning. Tror man. En långpromenad bort finns ett stort köpcentrum. Systembolag inklämt mellan jättelika livsmedelshallar, det är längre mellan butiksändarna än mellan förorterna. Stora plakat med extrapriser, ”köp mycket och många!” Inte ens när vi var fyra åt vi såna jätteberg av köttfärs eller så många kotletter. (Hur långa grisar finns det egentligen? Var? I Polen?) Och vem behöver en kubikmeter ost åt gången?
Så jag stretar vidare längs oändliga gångar. Till disken för färdiga pastasåser. Stor skylt igen. ”SPARA! Köp tre!” Tre pastasåser är rimligare än tre megaflaskor ketchup. Första gången tänkte jag slå till. Tills jag såg priset. 45 kronor för tre. 15 för en. Det står tydligt på hyllkanten. 15 spänn för en. Spara, köp tre för 45! Månad efter månad. Tappar all lust och aptit varje gång jag jag ser den. Går till kassan med min kattsand. Jag är fan inte dum bara för att jag bor i Stockholms fattigaste förort! Behåll ni er skit för er själva! (Ett bevingat citat från fadern, en av 1900-talets mest medveta konsumenter.)

Ibland åker jag till en rikare förort närmare stan. Mindre butiker men större urval. Halvkilos köttfärspaket och lagom ostbitar tar mindre plats. Sent öppet. Det är som vanligt. De som är rikare kan välja. Det smakar lika illa som vanligt. Så jag handlar inte så mycket där heller. Men smalare blir jag!