[Ur nummer: 04/2011] Lusen är född i en folkhemsvilla bakom Vattenfalls vita höghus i Råcksta. Han är ensamstående och har inga barn (vad han känner till). Nuvarande bostad är sedan ett okänt antal år en gardin på Mål & Medels redaktion som ligger vid LO-borgens baksida. För några år sedan bytte denne lus åsikt om kärnkraften.
– Det finns numera kärnreaktorer som inte kan få en härdsmälta, som de kinesiska PBM-reaktorerna. De är i drift och är en realitet. Argumentet om härdsmälta kan med andra ord plockas bort från kärnkraftsmotståndet, säger han.
– Ja, men vad händer just nu i Japan? undrar vi.
– Det är gammal teknik. Det har inget med nästa generation kärnkraftsverk att göra. Dessa kommer nämligen att vara toriumdrivna reaktorer.
(Torium i ren form är en silvervit metall som är stabil i luft och behåller sin lyster i månader.)
– Jo, säger vi, det verkar ju bra, men det som just nu händer i Japan är faktiskt väldigt läskigt. Det finns alltid något som man inte hade räknat med. Denna gång var det storleken och kraften i den där tsunamivågen som svepte in över landet. Nästa gång är det något annat.
Lusen orkar inte lyssna på trista omtagningar. Han vet redan allt och släpper taget om gardinen och glider ner i en stol som inte är större än en silverglänsande fingerborg. Han har läst en massa om kärnkraft och vill återbörda det till oss. Det sker i form av ett skrikande tankefoster.

I en toriumdriven reaktor är en härdsmälta inte ens en teoretisk möjlighet. Stänger man av strömmen till reaktorn, så stannar reaktionen, för då finns det inget neutronflöde. I en torium?reaktor är det avfall som produceras mycket mindre radioaktivt. Istället för hundratusentals år så rör det sig om cirka 500 år.
– Argumentet om problemet med långvarig säker lagring av högradioaktivt avfall försvinner, säger Lusen.
– Men 500 år är ju också väldigt lång tid, mumlar vi. Om man backar 500 år hamnar man på 1511. Det var det år som Erasmus av Rotterdam färdigställde konstverket Dårskapens lov.
Erasmus hade insett att många i hans samtid uppfattade saker på ett felaktigt sätt. Om man ser dårskapen ur detta upp- och nervända perspektiv kan man i själva verket identifiera den med vis?heten. Och det är fullt möjligt att dårskapen skulle kunna vara en personifikation av Jesus eller en grotesk figur som i likhet med Sokrates var fel på utsidan men rätt på insidan.
– För 500 år sedan sjöng de kloka dårskapens lov, säger Lusen.