Tufft att vara skyddsombud i Benin – ett fattigt land i Västafrika

– När regnperioden börjar i mars blir lukten från slakteriet besvärlig för de boende i kvarteret. De har bildat en opinionsgrupp och kräver att anläggningen ska flyttas, säger Aliassine Alassane, som är skyddsombud på det statliga slakteriet i Cotonou i Benin.

[Ur nummer: 04/2011] Han är en av nio studenter som går en tvåårig skyddsombudskurs i fackföreningarnas hus, Bourse de Travail, som är en stor gul byggnad vid en trafikerad korsning i staden. Knattret från de många mopederna utanför hörs inte här inne, men det är varmt. Luftkonditioneringen slår av med elak automatik.
Att vara skyddsombud på ett slakteri kräver en hel del kunskaper och civilkurage. Det är ungefär samma problem över hela världen, men det blir svårare att lösa dem om slakteriet ligger i ett av världens fattigaste (och varmaste) länder som Benin, beläget på Afrikas västkust söder om Sahara.
Djuren som slakteriet tar emot kommer både från närområdet och från länderna i det inre av Afrika: Niger, Burkina Faso och Mali. Det handlar framför allt om kor men även grisar och getter slaktas här.
Djuren kan ha sjukdomar, det finns smittorisker. Slakten och styckningen rymmer farliga arbetsmoment.
Arbetarna är ibland tvungna att gå upp på flaken för att driva in djuren. Det kan vara förenat med livsfara. Att ha djur och människor tillsammans innebär en mängd risker. Kötthandlarna kommer till den stora mottagningsgården där djuren står bundna och pekar ut vilka de vill köpa och få slaktade.
– Min uppgift är att besiktiga djuren för att se att de är vid god hälsa och går att äta, säger Aliassine Alassane, som är veterinär och har jobbat tio år på slakteriet. Han är medlem i den fackliga federationen Fesynder, som verkar för utveckling av landsbygden och matproduktionen.
Han fortsätter att berätta:
– Avlivningen innebär stora risker. Vi bedövar inte djuren före avblodningen. Arbetarna måste hålla fast huvudet när strupe och halspulsåder skärs av. Om det är en stor ko gäller det att verkligen ha kontroll så att man inte själv blir dödad.
Djurkropparna hängs upp i en kedja och i rummet intill slaktas de. Det är svårt att hålla rent där djuren avlivas. Djuren kan bära med sig sjukdomar som tuberkulos, diarré, kolera. Det är också halt, det finns halkrisker. Någon skyddsutrustning finns inte, varken handskar, skor eller skyddsförkläden.

Ekologiskt perspektiv
Koppling mellan den inre miljön – arbetsmiljön – och den yttre miljön är uppenbar för skyddsombuden. Det är också ett grundläggande perspektiv i arbetsmiljöutbildningen. På franska kallas det ”ecosante” och det kan på svenska översättas med ”ekologiskt hälsoperspektiv”. Man är övertygad om att det är just detta som behövs för att utveckla fransktalande Västafrika: ekologi, hälsa och bättre arbetsmiljö.
Att de boende i kvarteret runt slakteriet klagar har Aliassine Alassane full förståelse för. En regnig, varm eftermiddag blir lukten outhärdlig. Slakteriet som är byggt på slutet av 1970-talet är Benins enda moderna slakteri. Tidigare fanns två kylar att förvara köttet i, idag är det bara en av dessa som fungerar.
Det finns många andra brister och den största är bristen på pengar.
Ett 30-tal arbetare är fast anställda på slakteriet. Men det säger inte så mycket om hur det verkligen ser ut. Platsen är översvämmad av daglönare och informella arbetare som tar hand om restprodukter som hudar, klövar och horn, vilka går att sälja vidare och tjäna pengar på.
Som skyddsombud ska Aliassine Alassane bevaka samtliga arbetares arbetsmiljö, också de tillfälliga och informella arbetarnas. Det finns många risker med maskinerna som inte fungerar som de ska. Elavbrott är inte heller ovanligt, då tvingas de utföra slakten helt manuellt med allt vad det innebär.
Visst saknas pengar till investeringar i det statliga slakteriet, men det räcker inte att bara konstatera det. Det finns mycket som ändå kan göras. Ett tekniskt team skulle kunna skickas dit för att laga de befintliga maskinerna. Men att få till förbättringar är svårt eftersom det är möjligt att slakteriet kommer att flyttas.
* Vilka är de vanligaste skadorna? undrar vi.
– Det är skärsår på händer, säger Aliassine Alassane.
Det som är den stora utmaningen, är inte enbart bristen på skyddsutrustning och bristen på pengar till investeringar, det är att samtliga slakteriarbetare är analfabeter.
* Det är svårt för dig att skydda dem?
– Ja.

Efter påtryckning från IUL
Luftkonditioneringen där vi sitter lägger av igen. Det blir allt varmare i rummet i fackföreningarnas hus. Studenterna, som går skyddsombudskursen, är mer härdade än vi från Sverige men även de klagar över hettan.
Richard D. Zoumenou bryter nu in i samtalet. Han är också skyddsombud och går utbildningen. På hotellet Novotel Orisha har han jobbat i 30 år, kan flera språk, bland annat bra engelska. Det är han som översätter samtalet från franska, beniniernas gemensamma språk, till vårt som är engelska.
Egué Aurélie är den enda kvinnan bland skyddsombuden. Hon har jobbat ihop med den språkkunnige Richard D. Zoumenou på Novotel Orisha för att etablera en skyddskommitté på arbetsplatsen.
– Det har har inte varit lätt, säger hon. I oktober 2010 blev skyddskommittén installerad efter påtryckningar från den globala yrkesfederationen IUL. Novotel har en transnationell ägare, Accor, och det gör att IUL kan utöva påtryckning. Utan detta fackliga samarbete hade inte kommittén kunnat komma igång. Men vi hade inga riktiga möten, det blev inget arbete gjort, säger Egué Aurélie.
Den ansvarige chefen respekterade inte skyddskommittén. Han fick till slut sparken, efter att några gäster klagat på köket. Det var för två veckor sedan. Egué Aurélie och Richard D. Zoumenou säger att de hade påpekat bristerna långt tidigare.
Nu försöker de komma igång med skyddsarbetet, men det går fortfarande trögt. Egué Aurélie har jobbat i 16 år och är ansvarig för tvätten. Där används många kemiska produkter och det gäller att göra saker rätt, man får inte vara trött, det är mycket buller i lokalen. Man måste ha hörselskydd. Man kan få smärtor på grund av att bära tungt, det är heta saker, det är farliga moment.
– Vi har gått i träning för att lära oss hantera tunga lyft så att vi inte blir skadade. Jag organiserade den utbildningen. Att bära mycket och snabbt är inte bra. Man måste ta det steg för steg, lite i taget. Det måste alla lära sig. Förebyggande arbete kan spara våra kroppar. Jag har hållit på med detta skyddsarbete i två år, säger Egué Aurélie.
På Novotel har sjukfrånvaron minskat. Man har lyckats bra, säger de båda.

De informella lär sig kämpa
Gilbert Montcho, det fjärde skyddsombudet, är privat veterinär i den informella sektorn och jobbar på gårdar som producerar bland annat ägg och matfågel.
– I början trodde arbetsgivarna att vi kom för att störa arbetarna när vi bildade skyddskommittéer. De vill inte att de informella ska lära sig kämpa för sina rättigheter, säger han.
Gilbert Montcho besöker ett tiotal gårdar med olika inriktningar. Allt från kyckling, ko, grisar och husdjur faller inom hans område.
Just nu är han på en hönsgård och där har man lyckats etablera en skyddskommitté. Det är ägaren som gjort det möjligt. Gården ligger 26 kilometer från Cotonou. Den är på fyra hektar, väl stängslad, men det finns ändå problem med grannar som klagar över djuren. För att få tillgång till ny mark vill ägaren flytta farmen längre in i landet.
Det finns många risker i arbetsmiljön på hönsgården. Till exempel kan arbetarna bli ormbitna. Fodret som djuren får dammar och är farligt för arbetarna att andas in. Det är många tunga lyft, till exempel av fodersäckarna, och de har inga maskiner som underlättar för dem. Att bära tungt skadar kroppen.
– Under regnperioden blir det riktigt illa på farmen. Då är det svårt att vistas där på grund av lukten. Det luktar hemskt, säger Gilbert Montcho.
Han berättar att det inte produceras tillräckligt med ägg. Benin har varit självförsörjande på ägg, men är det inte längre. En orsak är fågelinfluensan som slog ut beståndet. Det har näringen inte repat sig från. Men problemet är större än så.
– När man producerar ägg i Benin får man inte ett tillräckligt bra pris, det är alldeles för lågt. Det gör att bönderna inte ökar produktionen. Den billiga importen är också ett problem eftersom den pressar ner marknadspriset, säger han.