[Ur nummer: 04/2011] Jag har de senaste dagarna gått och funderat på hur man blir behandlad när man går in i en affär för att handla kapitalvaror. Det var i torsdags när jag och min sambo skulle på begravning i Skövde. Min sambo var klädd i vit skjorta, kostym, slips och finskor.
Jag själv var lagom fin för begravning men inte lika stilig som min sambo. Vi har fem mil till Skövde så efter begravningen gick vi in på en stor elektronikaffär. Min sambo tog av sej slipsen och knäppte upp översta knappen i skjortan, han kände sej inte så bekväm i dessa kläder men nu när vi ändå var här så gick vi in.
Det dröjde inte länge så var en säljare framme och frågade om vi ville ha hjälp. Nej tack, vi tittar lite bara sa jag för vi skulle längst in i butiken där datorerna stod. Vi gick några steg, sen kom nästa säljare och var lika vänlig och frågade om vi ville ha hjälp. Jag sa till min sambo , detta är ju helt sjukt att alla är hur servicevänliga som helst och man är ju inte dummare utan att man förstår att det berodde på min sambos klädsel. De säljare vi mötte frågade om vi ville ha hjälp, och hjälp fick vi denna torsdag i fina kläder.

När vi åker hem börjar vi prata om när vi skulle köpa ny bil för 5 år sedan. Vi hade pengar och skulle köpa en bil i 150000-klassen. Vi ville ha en Volvo och åkte runt till olika bilfirmor.
När man går in i en affär så vill man oftast titta lite själv och sedan vill man ha hjälp av en säljare. I Skara hittade vi en bil som vi var lite intresserade av, men säljaren satt inne på sitt kontor och var inte särskilt intresserad av att sälja någon bil verkade det som.
Då öppnas dörren in till bilfirman och in kommer en fin herre i kostym. Vi hade varit där i cirka 20 minuter men hade inte så bråttom utan tittade i lugn och ro. Då for säljaren upp från sin kontorsstol och fram till den stilige herren och frågade honom om han kunde hjälpa honom med något. Jag och min sambo gick därifrån direkt, där tänker inte vi lägga våra pengar på någon bil. Vi hade pengar men vi var inte tillräckligt fint klädda. Det var första gången jag märkte det så tydligt och jag har sedan den händelsen funderat på det.
För mej är alla lika värda oavsett titel eller kläder. Ska man ta för givet att den som har fina kläder också har mycket pengar? Det tror inte jag. Hur lätt är det inte att låna pengar i dag och hamna i ett stort begär av att ha ett fint nyrenoverat hus eller en dyr fin bil, en flott båt eller husvagn. Ibland undrar jag om folk har hur mycket pengar som helst eller är allt köpt för lånade pengar? Det kan ingen av oss veta…

Nu har vi varit med om att bemötas på två olika sätt, men vi trivs båda bäst med att vara vanliga livsmedelsarbetare från Källby.

Ulrika Karlsson, 41 år, livsmedelsarbetare, Källby.