[Ur nummer: 07/2011] Jag gillar att laga mat och tittar inte sällan på matprogram. Faktum är att jag förmodligen skulle arbeta som kock om mitt liv tagit en annan väg. Jag följer slaviskt Sveriges mästerkock och missar sällan ett avsnitt av Per Morbergs Vad blir det för mat? trots att det är repriser.
Men på senare tid har jag börjat känna en viss mättnadskänsla som påminner om den man upplever på julaftonskvällen. Jag ska inte räkna upp alla matprogram som sänds i alla kanaler, men faktum är att de är så många att man skulle kunna zappa sig fram mellan dem och ägna rätt så mycket av dygnets timmar till att titta på tv-kockar, matresenärer och olika typer av mattävlingar.

Lika stort är utbudet av kokböcker av alla sorter. När jag var ung hade jag kontakt med en kille som drev ett antikvariat specialiserat på just kokböcker. Då tyckte jag det var märkligt, fanns det verkligen en marknad för det? Det fanns det, redan då.
Idag är utbudet böcker under avdelningen ”Mat och dryck” enormt och det ökar. Mat är trendigt. Intresset för mat kopplat till livsstil växer. Vem vill du vara? En loser som lagar snabbmakaroner i Hökar?ängen eller en vinnare som äter svindyr husmanskost med Per Morberg i en herrgård på Tullgarn.
Och raden av kändisar – deckarförfattare, rockstjärnor, skådespelare, programledare, idrottsstjärnor – som på ett eller annat sätt gör kokböcker och kock-tv tycks inte kunna ta slut.

Mat och livsmedel är ju viktigt. Först kommer käket, sedan moralen, brukar ett känt citat från Bertolt Brecht lyda. Det betyder på ett ungefär att människan inte har någon möjlighet att bli någon högstående moralisk varelse om inte hennes basbehov tillgodoses.
För Brecht handlade det om kapitalismens inneboende orättvisor som lät folk svälta och brytas ner av arbetslöshet och ovärdiga arbeten för att skapa profit åt ett fåtal. Kan man göra gott och bli en bättre människa under ett sådant förtryck? Nej, menade Brecht.
När man själv är hungrig och ens barn är hungriga så kanske man blir tvungen att tumma på moralen.
I katastrof- och undergångsfilmer brukar käket gå före moralen, eftersom det bokstavligen handlar om liv eller död. Men idag när grund-
behovet är tillfredsställt tycks det vara samma läge: käket går före moralen. Vi vill äta vällagat och hälsosamt – men vill vi veta hur maten produceras och till vilket pris? Vill vi veta hur den globala matproduktionen drabbar människor, djur och miljö?

Nej, efter käket kommer ett vakuum som vi fyller med mera käk, som om matlagning och ätande kunde ersätta moralen. Den perfekta konsumenten är bara intresserad av mat som livsstil, mat som status, mat som estetisk upplevelse och matvanor som talar om vem man är. Allt kretsar kring det privata, det egna avpolitiserade jaget.
Jag undrar vad Brecht skulle säga om han såg dagens hysteriska matlagartrend i västvärlden? Förmodligen detta: Det spelar ingen roll hur många matprogram ni ser, hur mycket kvalitetsmat ni äter eller hur många spännande kockar ni inspireras av – ni blir inte bättre eller godare människor för det.