”De fattiga barnen ska nöja sig. Inte hålla på och trängta efter onödigheter”

[Ur nummer: 07/2011] En gång när jag var liten fick jag inte gå på Liseberg. Plötsligt förlorade  sommaren sin grönska, havet sitt glitter, läskedrycken sina ljuvligt vassa sötma. När jag genom en tunn sommarstugevägg nåddes av budskapet. ”Vi struntar i Liseberg.” En dröm gick upp i rök, det skulle inte finnas något att berätta när skolan började. ”Vi var i min mosters stuga.” Vem skulle bry sig? Inte ens de riktigt fattiga barnen.
Jag fick en leksak för någon tia i stället. Sen nämndes det aldrig ett ord mer om saken. Men jag glömmer det aldrig. Sveket och oförrätten låg och gnagde resten av moderns och mitt gemensamma liv.
Orsaken fick jag aldrig veta. Barn fick inte veta saker på den tiden. Vi var inte riktigt fattiga, mest tack vare moderns goda ekonomiska sinnelag. Men när det gick upp för henne vad det skulle kosta att ta sig själv och tre barn in och runt i nöjesparken, så blev det nog plötsligt ”lika bra” att ta en tur runt Ferdinand Lundqvist och Grand Bazar. Gissar jag, i efterskott. Att de snäva kalkylerna helt enkelt sprack.
Många barn idag får veta redan innan löften ges och sedan bryts. ”Vi har inte råd!” Och får gå omkring med sin tomma längtan och trängtan efter åkbandet, sockervadden och alltihop. Hoppas på att inte fröken frågar inför klassen när terminen börjar.
Säger bara det till alla dem som har mage att kritisera ambitiösa barn- och ungdomsledare för att de drar ihop pengar till nöjes­fältsresor för de fattigaste barnen. Förnumstiga käringar som tycker det är viktigare för barnen att vistas i skog och mark och att ledarna borde skicka mat- och kläd­paket till familjerna i stället för att slösa på lyx. Typ.
Det är riktig jäkla fattighjonsmentalitet det! De fattiga barnen ska nöja sig. Inte hålla på och trängta efter onödigheter. Som åkband och sockervadd. Eller rent av en tågresa och en vandrar­hems­natt. Komma här och tro att man är något.
Jag var inte med om det själv, men vänner har berättat, hur de fattigaste barnen utrustades första dagen på kollo, på 1950-talet.
Flickorna fick likadana klänningar, köpta på Epa i rabatterat parti, kan man tänka. Likadana! Så
alla skulle se, dag ut och dag in, vilka som var fattigast. Så in i bänken hjärt- och tanklöst. Några slängde sina klänningar i skogen. Andra vågade inte, de kom till skolstarten i de redan lite urtvättade fattigplaggen och fick gå med skammen där också.
Modern hade sin historia. Om hur en kompis stod på gården och ropade upp i fönstret där hon satt.
”Anna-Lisa, kommer du ut?”
”Nej jag har inga skor!”
1920-tal, dåliga tider, många familjer led säkert skobrist. Men minnet satt i. Hennes barn skulle alltid ha bra skor, flera par var, det såg hon till. Kanske hade hon, om hon riktigt förstått, kunnat snyta fram pengarna till Lisebergsbesöket också.
Jag skulle lika lite då som nu pallat med allt snurret. Skulle förmodligen spytt gallgul sockervadd efter första turen. Om jag ens vågat mig upp i något annat än minsta barnkarusellen. Retat systern till vansinne med min harighet. Men det spelar ingen roll. Jag skulle ha fått vara mitt i härligheten. Sett mig i skratt­spegeln. Haft något att minnas och berätta.
Det är ännu viktigare för de fattiga barnen 2011. Att slippa stå med skammen över att inte ha och inte få. När så många andra har så mycket. Det är skillnaden mot 1958. I Sverige. Att så många har så alldeles otroligt mycket. Och allt fler så oändligt mycket mindre. Och det är barnen som räknas mest, faktiskt. Alltid. Men ha en trevlig sommar!