[Ur nummer: 09/2011] Reportagebok: Kajen i Ouistreham * Författare: Florence Aubenas * Översättning: Anna Säflund-Orstadius * Förlag: Elisabeth Grate Bok?förlag, 2011

Förklädd till en städerska möter den franska journalisten Florence Aubenas ett arbetarkollektiv som har tappat tron på att de är med och bygger framtiden. Nu byggs välståndet någon annanstans. På börsgolvet, inte på fabriksgolvet. Den svenska arbetarprosan har många gånger präglats av mörker och klasshat. Den svartaste av dem alla var Folke Fridell. Indignation kan dock fungera som en katalysator för handling. Men stämningen som råder i Kajen i Ouistreham är någonting helt annat. Jag kan inte bestämma mig för vad som är värst. Här härskar en apati som har släckt framtids?gnistan bland arbetarna.
Aubena wallraffar i bruksorten Caen. När fabrikerna på orten började varsla om uppsägningar fylldes gatorna med demonstrationer. Det hjälpte inte.
När fabriksportarna slagit igen stod ett splittrat arbetarkollektiv kvar och tävlade om småsmulorna som blev över. Det är den verkligheten som möter Aubenas. Arbetare som slåss om ett fåtal arbeten där fast tjänst och schyssta villkor är antikverade rättigheter.
Aubenas använder wallraffandet som metod, och närmast påminner den om Barbara Ehrenreichs briljanta bok Barskrapad. Metoden är effektiv. Men Aubenas har förstås ett tryggt skivbord att återvända till när reportaget är över.
Detta är skillnaden mellan Aubenas och städerskan Maja Ekelöf, som 1970 skrev sin Rapport från en skurhink. Ekelöfs upplevelsevärld tillhörde arbetarens och inte reporterns. Men detta gör inte Kajen i Ouistreham till en ointressant bok.
Tvärtom, Aubenas har sina förtjänster som journalist. Med en lätt hand lyckas hon beskriva arbetsmarknadspolitikens villkor.
Språkrytmen är luftig och konkret. Hon snider försiktiga beskrivningar som med ett fåtal ord fångar svärtan nere i kajen.