[Ur nummer: 09/2011] Den 22 juli var den mörkaste dagen i den norska arbetarrörelsens historia. Då dödades 77 människor i terrorattentaten i centrala Oslo och på ön Utøya. Många av offren var ungdomar och många var LO-medlemmar. De dödades verkligen för sitt engagemang och för sin tro på ett bättre samhälle. Det är svårt att förstå.

Jag tänker på alla de SSU:are som jag förra året träffade under valupptakten i Strömstad. Röda fanor utmärkte tältlägret som rymde tusentals ungdomar med hjärtat till vänster. De var vetgiriga och debattlystna. De var entusiastiska och engagerade. Mötet med dem var inspirerande, för här fanns så mycket framtidstro och sådan tillit till politikens möjligheter.

Aldrig mer den 22 juli säger norrmännen. Det instämmer vi alla i och det finns mycket att lära av hur katastrofen har hanterats i Norge. Alla blev vi djupt skakade, djupt bedrövade och vi har delat sorgen. Vi har frågat oss hur detta kunde hända? Vi har försökt ge svar och kloka sådana. En dryg månad efter dådet känns det som att det mesta har sagts och en hel del tål att upprepas.
Det gäller att bygga på de goda krafterna för att möta de onda. Det har människorna lyckats med i Norge. Tragedin har inte lamslagit dem, inte resulterat i hat. Istället har norrmännen samfällt slagit vakt om demokratin, stått upp för sina värderingar och det öppna samhället. De har gjort det med medmänsklighet, med kärlek och värme.

Helt klart har gärningsmannen inte lyckats med sin attack mot demokrati och öppenhet, vilket var syftet med terrorn. Den norska öppenheten och sammanhållningen har stärkts. Nu måste vi alla se till att också stärka arbetarrörelsen i Norden för att klara de utmaningar vi står inför, och de är mycket stora.
I senaste valet fick norska Framstegs-partiet 22,9 procent av rösterna, Sannfin-ländarna 19 procent av rösterna, Dansk Folkeparti 13,8 procent och Sverigedemo-kraterna 5,7 procent. Dessa invandrarfientliga partier har haft vind i seglen.

Förhoppningsvis har nu vinden vänt, men faran att dessa partier ska växa sig allt starkare är långt ifrån över. Gärningsmannen var fylld av hat till arbetarrörelsen. Han drevs också av hat mot islam och det mångkulturella samhället. Det finns tyvärr fler som delar hans värderingar. De vädrar sina åsikter på rasistiska hemsidor. De mejlar flitigt, skriver insändare och kommenterar artiklar så fort de får kritik.
Vi har alla ett ansvar. Det gäller att vara vaksam och inte låta främlingsfientlighet slå rot. Det är viktigt att vi pratar om dessa frågor, möter okunskap med kunskap.
Det handlar om hur vi förhåller oss till varandra. Det är inte alltid så lätt att bry sig om varandra, men faktum är att det behövs mer värme, mer omtanke, fler vänliga ord och fler uppmuntrande tillrop ute på arbetsplatserna. Många vittnar om att den psykosociala arbetsmiljön många gånger är bedrövlig. Visst är det arbetsgivarens ansvar men mycket kan vi förändra själva. Som en av de överlevande ungdomarna från Utøya har sagt: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan visa tillsammans.”