[Ur nummer: 09/2011] Vi är beredda att diskutera det mesta – men aldrig den amerikanska livsstilen, sa president Bush den äldre, far till George W. Det var i juni 1992, inför FNs stora konferens om utveckling och miljö i Rio de Janeiro. Jag var där och minns den bestörtning som världens övriga ledare kände inför den kompromisslösa tonen. USA var ju redan då den tveklöst största förbrukaren per capita – av olja, mineraler, energi, kort sagt av planetens totala miljöutrymme.

Bushs ord ringer i örat när världen åter skakas av något som liknar en global finanskris. Och som till stor del hänger samman med USAs ekonomiska haveri. Givetvis är det astronomiska budgetunderskottet – 1500 miljarder dollar! – delvis en effekt av de kostsamma krigen i Afghanistan och Irak. Men den sanslösa skuldsättningen beror också i hög grad på den amerikanska medelklassens omättliga hunger efter ökad materiell konsumtion. En livsstil som ökar klyftorna mellan rik och fattig. Och som alltså numera avnjutes på krita, där Kina står för fiolerna!

Media braskar på med krigsrubriker. Men nu liksom under krisen 2008 ”glömmer” de att informera läsarna om den andra, betydligt allvarligare skuldkrisen.
Den som beror på att vi också konsumerar naturens kapital på krita och sänder notan till kommande generationer. Det handlar om en miljöskuldkris som yttrar sig i klimatförändringar, brist på färskvatten, matjordar och skog, utfiskning, förgiftning. Och förlust av växter och djur i de ekologiska system som ytterst är själva basen för mänsklighetens överlevnad.
FN har räknat ut att denna miljöskuld 2008 uppgick till cirka 6400 miljarder dollar, motsvarade 11 procent av den globala BNPn och mer pengar än den värdeförlust på pensioner och försäkringar som västvärlden drabbades av under förra finanskrisen.

Jag bläddrar i Dagens Industri, Affärsvärlden, Veckans affärer och de stora morgontidningarna. Jag lyssnar på allsköns orakel i radio och tv. Men ingenstans läser eller hör jag någon säga ett enda ord om den ekologiska skulden, om att dagens ekonomiska tillväxt skapar större problem än den löser.

USA och somliga EU-länder har grovt misskött sina ekonomier. Förhoppningsvis kan det rättas till med sparprogram och strikta system för budgetkontroll. Men i grunden handlar problemet om den materiella livsstil vi beviljar oss. Om behovet av en rättvis fördelning av planetens tillgångar. Om politiker som tar etiskt ledarskap i stället för att vika sig för populistiska krav.

Idag ser vi en växande global medelklass på väg mot ”amerikansk livsstil”.
Miljön kommer inte att tåla det. Därför behövs en krismedvetenhet som länkar samman ekonomi och ekologi.