”Barndomens dofter slår upp när man
öppnar locket, särskilt soliga dagar”

[Ur nummer: 10/2011] Ibland känns det som om cirklar sluts. Och rent av öppnar sig igen och går in på andra varvet. Jag växte upp, ända upp, med soptunna på gården. Det var jätteomodernt, mer och mer omodernt för varje år ju fler nya hus som byggdes. Sopnedkast skulle det vara! Det modernaste hus jag bodde i senare i livet hade inte bara nedkast utan även en sug. Jag skrev om det för 25 år sedan. Hur en granne klagade till värden för att hans fru var så liten och nätt att hon höll på att dras in om någon öppnade sin soplucka samtidigt, i någon annan del av huset. Jag vet inte hur det gick, för vi flyttade sedan. Kanske åt hon på sig, frun, kanske började mannen gå ut med soporna.

Och sen stängdes väl sopnedkastet. När ord som kretslopp och återvinning uppfanns. Och befolkningen skulle lära sig en av fysikens viktigaste lagar: ”ingenting försvinner, allting blir kvar”. Sopnedkasten blev jätteomoderna. Grejer skulle ju virvla runt och bli nya grejer. Det yttepyttelilla som blev kvar fick man åbäka sig att gå med till en tunna.

Tyvärr var en av de saker som blev kvar just själva soporna. Eftersom det vi skulle sortera och göra nya grejer av nästan bara var förpackningar, inte det som varit i dem. Efter 20 år har det inte hänt så mycket på den fronten. I Stockholm är kompostering knappt uppfunnet, åtminstone inte i flerfamiljshus, begreppet av jord är du kommen, jord ska du åter varda gäller varken ouppätna födoämnen eller utskitna blöjor. Alltihop brinner i samma ugn. Tillsammans med en massa grejer som ingen har kommit på varken hur man ska sortera eller göra andra grejer av. Kuvert till exempel. Kuvert skulle kunna bli nya kuvert om de inte hade klister på sig, men om de inte har klister på sig ramlar innehållet ut. Så därför blir kuvert inte ens toapapper. Jungfruben är nog en lite ålderdomlig lösning.

Här hade vi faktiskt sopnedkast jättelänge innan vi fick vi tunnor, stora gröna plasttunnor. Barndomens dofter slår upp när man öppnar locket, särskilt soliga dagar. Det är nästan så jag väntar mig att se en av faderns avlivade duvor ligga där och trona överst. Men det är i så fall bara en skata som råkat bli instängd. Ofta behöver man inte ens öppna för att känna lukten. För det är mycket kvar i två ordinära hyreshus.

Men nu ska vi få behållare, nästan som små hus som omsluter tunnorna. Med luckor. Svårare för både skatorna, räven och andra rörelsehindrade. Särskilt om det blir lås på luckorna som värden hotar med, om vi inte sköter oss. Det är om vi inte sköter oss som räven och skatorna kommer. Råttorna verkar faktiskt katterna hålla undan.

Det är där cirkeln kommer in i bilden. Jag tänker så här, att det är ju bostadsbrist i Stockholm, man har börjat bygga på taken både i innerstaden och förorten. Och de där små sophusen tar ju upp en del plats. Snart, om några år eller så, kanske en jättesmart stadsplanerare kommer på att man kan bygga lite mer kring behållarna.
Någon våning eller
två ovanpå för ungdom med små anspråk. Sen får någon en snilleblixt och tänker att det är ju väldigt obehändigt för dem där uppe att springa ned med soporna. Och så uppfinner de sopnedkastet en gång till.
Sopnedkast blir det jättemodernaste som finns, igen.

Risken är förstås att de börjar bygga över återvinningsplatserna också. Och något snille kommer på att det är behändigare att slänga allt i samma hål. Då kan man verkligen börja tala om eviga kretslopp och cirklar på tredje varvet.