[Ur nummer: 10/2011] Av en slump har jag sträckläst tre norska författare denna sommar. Först Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanprojekt Min kamp. Första boken skildrade författarens uppväxt i en liten stad i Norge, komplicerad av förhållandet till pappan. I den andra boken flyr Karl Ove sitt liv i Norge, från den ena dagen till den andra sätter han sig på tåget till Stockholm för att börja om på nytt. Där träffar han kvinnan med vilken han ska få tre barn de kommande åren. Det låter inte särskilt spännande men det är en bladvändare. Knausgård har en unik talang som bara bra författare besitter: förmågan att se. ”Att skriva är att dra ut det som finns i skuggorna av det vi vet”, skriver han på ett ställe.
Knausgård brottas med att återupptäcka det vi ser varje dag. Han synliggör den slitna verkligheten genom sin familj och vänner, framför allt genom sina barn som han gestaltar med en häpnadsväckande klarhet.

Jan Kjaerstad är Knausgårds litterära motpol. I en intervju säger han att realistiska romaner om psykologiskt trovärdiga personer är ett hån mot läsarna. För honom är den litterära fantasin och berättandets kraft det viktigaste. Jag läste hans roman Jag är bröderna Walker där tonårige Odd efter en cykelolycka fått en förmåga att se samband och mönster som ingen annan. Som vuxen blir Odd Norges mäktigaste man, en realpolitiker som en dag står inför en nationell kris, ett terrorangrepp hotar nationen. Odd måste hitta en lösning men hans visionära kompass är sedan länge förlorad. Nu måste han gå tillbaka till tonåringens dagböcker för att på nytt lära sig se hur världen hänger ihop.

Den tredje är en fullfjädrad thrillerförfattare, Jo Nesbø. Handlingen i Rödhake berör en förträngd del av Norges historia, landets nazistiska förflutna, kopplat till nynazistiska kretsar i samtidens Oslo. Harry Hole heter polisen som jagar en före detta frontsoldat som stred på Hitlers sida på östfronten. Nu har han kommit tillbaka för att döda ett antal ”landsförrädare” i ett enmanskorståg. Han är övertygad om att det han gör är rättfärdigt. ”Gud är min domare.” Målet är att begå det ultimata attentatet på Norges nationaldag. ”Den närmar sig, dagen när det Stora Sveket ska hämnas”, skriver mördaren i ett efterlämnat manifest.

I alla tre romanerna har jag fått blicka in i ett isolerat, självtillräckligt och unket nationalistiskt Norge. Både Kjaerstad och Nesbø skriver profetiskt om högerextremism och terrorism, fast ingen kunde föreställa sig det otänkbara som skedde den 22 juli på lilla Utøya. Men stämningar och tänkesätt känns igen – nationalismen, rasismen, det blinda hatet, bristen på verklighetssinne.

Smärtan efter det fasansfulla massmordet i Norge har fått oss att se, heter det. Plötsligt ser vi hoten och angreppen på det öppna demokratiska samhället och tar det på allvar. Skönlitteraturen berättar om sin tid och förberedde oss för vad som kunde komma, men ingen såg det. Först i efterhand får vi söka oss tillbaka till den litterära fantasin för att försöka förstå varför det hände.

Jag hoppas att dådet har samma inverkan på människor här i Sverige som det har i Norge, att folk sluter sig samman i en djupare solidaritet för ett humanare samhälle.