[Ur nummer: 10/2011] I årets avtalsrörelse handlar kraven om pengar i plånboken, det måste bli betydligt mer än vad det förra avtalet gav. Det är ett konkret och begripligt krav inte minst med tanke på den reallönesänkning på minus 0,6 procent som livsmedelsarbetarna åkte på förra året.
Det får inte upprepas. Livsmedelsindustrin har gått bra. Industrin tagen som helhet har råd med en rejäl höjning. Sker det inte finns en stor fara att matproduktion kommer att förbli en bransch på efterkälken. Det behövs ett omvandlingstryck. Det kan inte vara rimligt att livsmedelsarbetare i en industri som vill vara modern och hållbar jobbar på riksavtalets lägsta löner, inte en krona mer.
Nästan hälften av Livs medlemmar som har ett heltidsjobb tjänar mindre än LOs låglönegräns på 22400 kronor i månaden.

För ner lönebildningen till företagen säger Livsmedelsföretagen. Men hur ser det ut? På ett lönsamt företag i en lönsam bransch som Herrljunga Cider har Livsklubben inte lyckats förhandla sig till ett modernt lönesystem som ger löneökningar lokalt över avtal.
Tyvärr verkar det se ut så här på den ena arbetsplatsen efter den andra. Lokala lönesystem kopplade till kompetensutveckling lyser med sin frånvaro.
En bidragande orsak är att arbetsgivare vägrar att lämna ut löneuppgifter för samtliga anställda. Det omöjliggör arbetet att utveckla lokala lönesystem. Följden blir att centrala löneavtal aldrig har varit så viktiga som idag. För att sätta kraft bakom kraven så är det viktigt att hålla ihop. Livs brukar ingå i både LO-samordningen och samordningen inom Facken inom industrin. Det ger facklig styrka.
I år är styrkan naggad i kanten. De tre industriförbunden Livs, Metall och GS har valt att inte ställa sig bakom samordningen inom LO. Det är jämställdhetspottens konstruktion som fått dem att kliva av. De känner trycket från sina egna lågavlönade medlemmar, män och kvinnor, som en satsning på potten hade missgynnat.

Det har varit hårda ordväxlingar mellan de kvinnodominerade förbunden och de mansdominerade. Alla har de handlat utifrån sina medlemmars bästa. Det är inte helt enkelt att förklara hur de olika förbunden tänker, framför allt mansdominerade förbund som Livs har haft pedagogiska problem att förklara sitt agerande. Men lönestatistiken talar sitt tydliga språk.
Nu gäller det att flytta fokus bort från frågan om jämställdhetspott eller inte. Det är inte heller konstruktivt att säga att alla kvinnor är felavlönade. Dessa resonemang ställer arbetare mot arbetare, lågavlönade kvinnor mot lågavlönade män. Splittring inom LO-familjen tjänar bara arbetsgivarna på och de kommer att utnyttja denna splittring, var så säker.
Är det något som arbetsgivarna blivit allt bättre på så är det att samordna sina krav och hålla ihop. De vill utvidga sin makt och själva bestämma över lönebildningen genom att förhandla med varje enskild anställd. Det är chefens styrinstrument säger man.

Det kommer att bli en krävande avtalsrörelse att stå emot de sanslösa krav som arbetsgivarna för fram om individuella löner, flexiblare arbetstider och utökade möjligheter att visstidsanställa. Det gäller att facken håller ihop och inte luras att kliva i gillrade fällor.