[Ur nummer: 10/2011] Hösten är nu här och kommer att stå i all sin färgprakt samtidig som årets avtalsrörelse visar sin. Tuffa förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och målet är att teckna hållbara bra kollektivavtal. Prioriteringar måste göras utifrån varje bransch.

Med tiden inser man att det är sant att Rom inte byggdes på en dag, vilket definitivt också gäller för arbetsvillkoren på arbetsmarknadens olika arenor. Genom att enkelt titta på några få faktorer kan man med stor säkerhet säga om ett yrke betalar sig bra och har bra arbetsvillkor. Arbetar det flest män eller kvinnor i yrket? Vilken typ av produkt levereras? Säljbara prylar eller kunskap, service, hantverk och så vidare. Till sist, ligger yrket i privat eller offentlig sektor?

Vid kommunfullmäktiges möte häromsistens fick jag upp ögonen för hur vi arbetare lever i olika verkligheter. Redogörelsen från kvinnan i talarstolen gav mig rysningar. Hennes arbetsplats har få män, man ger service och det är offentlig sektor som betalar lönen. Hennes verklighet är äldreomsorgen och där schemaläggs hon på arbetspass med delade turer om hon vill jobba heltid. Att först kliva upp och jobba tidig morgon för att sedan ha upp till fem timmar ”ledigt” mitt på dagen för att åter åka in och jobba kväll. Är det livskvalité?

Fenomenet finns i fler branscher vilket inte gör saken mer begriplig. Hur kan behovet från arbetsgivare tillåtas styra helt på detta vis? Hur funkar det med regler kring vila som möjliggör en bra fritid med mera? Inte direkt överraskad att sjukskrivningar hopar sig för kommuner. Övertid krävs av dem som finns tillgängliga men som från början ironiskt nog nekas heltid med ”normala” arbetspass. Klart att det är svårt att rekrytera nya när villkoren ser ut som de gör. Vad kostar inte sjuklöner, övertiden och timvikarierna? Tjänar verkligen samhället på att man gör på detta sätt?

Brukarnas behov måste styra säger man. Vad har man då för syn på de anställda? Är inte deras människovärde, deras tid och välmående lika värdefull som någon annans? Det är skitsnack att man inte kan fylla tiden med meningsfulla uppgifter för de anställda. Istället tvingas de att ta rast mitt på dagen när det är ”lite” att göra. Upplägget är ofta motiverat som en besparingsåtgärd. Men omsorg måste få kosta. Människor med stöd och hjälp i sin vardag behöver mer än bara livets mest nödvändiga. En fika och möjlighet till samtal utan stress. En promenad för att komma utanför hemmets fyra väggar. Alla vinner om alla får må bra.

Hur en liknande planering skulle se ut i min bransch behöver jag inte fundera på. Tekniken ger möjlighet att planera och producera fiskprodukter dygnet runt om man så vill. I denna historia blir det ett omvänt problem där branscher kan jobba för högtryck dygnet runt. Inte värt att nämna till kvinnan i talarstolen. Visst finns alltid saker att förbättra oavsett bransch. Förhandlingar sker ju inte bara i avtalsrörelser utan är en ständig process. Håller nu tummarna för alla och tror på fler förbättringar i höstens förhandlingar. Lycka till!

Lena Persson