[Ur nummer: 10/2011] * Boktitel: Reaktorn
* Författare: Élisabeth Filhol
* Översättning: Marianne Tufvesson
* Förlag: Sekwa förlag, 2011

”Kärnkraftverket. Där låg hon nu, framför oss, och vi hade inte väntat oss att hon skulle göra ett så starkt intryck, för objektivt sett är hon inte uppseendeväckande till sitt yttre.”
Hon är kärnkraftsarbetarnas drottning och de är hennes underhuggare.
Genom att utmåla kärnkraftverket som ett eget väsen, lyckas Élisabeth Filhol gestalta respekten som arbetarna hyser gentemot ”henne”, kärnkraftverket. En respekt som också härbärgerar känslor av maktlöshet och ängslan, ty förnedringen är dubbel.
De är inte enbart underordnade i egenskap av kärnkraftsarbetare. De är också underordnande kraftkällans makt och lever med en ständig fara hängande över sig. Kärnkraftverket kan när som helst revoltera gentemot människan och orsaka förödelse omkring sig.
Arbetarna flyttar omkring mellan olika kärnkraftsanläggningar där det finns behov av underhållsarbete.
I Frankrike finns det 58 reaktorer fördelade på 19 anläggningar.
Filhol berättar en viktig historia om ett modernt statarsystem mitt i Europa. Kärnkraftsarbetarna lever ofta tillsammans i små rum, antingen i husvagn eller på enklare hotell.
De lever i en krympt värld, eftersom människor i det sociala umgänget undviker dem i rädsla för att bli kontaminerade.
En anställd som befinner sig högre upp i hierarkin fäster alltid blicken långt borta, ovanför kärnkraftarbetarnas huvud, för att markera sin dominans gentemot dem. Det är en förkrossande scen som fryser ett ögonblick av maktutövning.
Huvudpersonen som vi får följa är nästintill ett anonymt ”jag”.
Anonymiteten blir en symbol för arbetarnas utbytbarhet. Om en arbetare drabbas av ett ”tillbud” byter bemanningsföretaget ut honom mot någon annan i den bastanta arbetskraftreserven som befolkar i Europa.