[Ur nummer: 11/2011] När ständige sekreteraren Peter Englund öppnade sin magiska dörr i Stockholms Börshus och berättade att Tomas Tranströmer tilldelas årets Nobelpris i litteratur, ja, då bröt jublet loss. I Sverige. Och runtom i världen! Äntligen hade Svenska akademin vågat göra det som många krävt och hoppats på i åratal: Ge priset till världens bäste poet – trots att han råkar vara svensk. Själv skrek jag rakt ut, med glädjetårarna sprutande i ögonen.

Att han på senare år blivit folkkär, ja, älskad av många, beror på att han skriver om vad det är att vara människa; om ljus och mörker, om kärlek och sorg, om naturen och musiken som kraftkällor i en ofta meningslös tillvaro. Om mysteriet att vi överhuvudtaget finns till.

På vårt nya ”poesikafé” här i Ljungskile där jag bor fick jag glädjen att läsa ett antal Tranströmerdikter för en ganska stor poesihungrande publik. Och berätta om denne märklige lyriker, så vardagsnära, så enkel och på samma gång outgrundlig i sina metaforer, sitt rika bildspråk.
”Skäms inte för att du är människa, var stolt”, citerade jag ur Romanska bågar, hans kanske mest kända dikt. ”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall”. Sannerligen, vi människor är skönare och märkvärdigare än vad marknaden, reklamen och den ytliga förströelsekulturen tycks tro om oss.

I dikten Madrigal ger diktaren en mörkare bild, om mödan och lidandet i samhällets grottekvarn: ”Vi människor, vi levande spikar, nedhamrade i samhället”. Då kan musiken komma med livsmod och ljus, som i Allegro:
Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna
Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.
…
Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
Vi ger oss inte. Men vill fred”

1990 drabbades Tomas Tranströmer som bekant av en stroke som gjorde honom förlamad i höger sida, i princip oförmögen att tala. Men spela piano kan han alltjämt, med vänster hand. Musiken finns ju också hela tiden i hans språk. I Sorgegondolen skildrar han sin nya belägenhet i en gripande bild:

På var sin sida om ett sund, två städer
Den ena mörklagd, ockuperad av fienden
I den andra brinner lamporna.
Den lysande stranden hypnotiserar den mörka.

Naturen är ofta närvarande i Tomas Tranströmers diktning, en källa till förundran:

Att förtrollas – ingenting -är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: Blåsipporna. De är på något sätt oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar.