[Ur nummer: 12/2011] Filmtitel: Play * Manus
och regi: Ruben Östlund
* Drama, 1 tim 48 min
Bildspråket känns igen från Ruben Östlunds tidigare film De ofrivilliga. Kamerans öga ser vinklar som förmedlar att den är dold och obemannad. Vi ser något vi egentligen inte ska se. En osminkad värld, där inget är iscensatt, fastän allt är ett spel.
Vad tillför den dolda kamerans synvinkel i historien om barn som rånar varandra med etnicitet som vapen? Det förstärker givetvis tanken på att vi egentligen inte är ämnade att se det vi ser. Eller snarare, att vi vuxna faktiskt inte är förmögna att se det som utspelas framför oss, när vi rör oss på gator och torg. Det är som om kameravinklarna låter ögat gräva upp en värld som ligger dold under ytan.
Det mest skrämmande i filmen är inte att svarta barn rånar vita barn, eller att vissa människor missat att filmen egentligen kretsar kring en klassproblematik.
Det som upprör, som lägger sig likt en trekiloscysta i maggropen, är att barnens värld verkar kirurgiskt separerad från vuxenvärlden. Ingen vuxen ser vad som händer. Ingen vuxen säger ifrån. Ingen frågar om det står rätt till. Trots att kameravinkelns dolda perspektiv visar att vuxen efter vuxen passerar när barnens värld att förvandlas till ett laglöst land.